Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hela Sveriges ”Farbror Thorsson”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han ansåg vara sin plikt. När han en gång kämpat sig till
en åsikt, så stod han för den som en hel karl och han sneglade
icke ängsligt och beräknande på den allmänna meningen
och sin egen popularitet. Sin ärligt förvärvade åskådning
satte han alltid med manlig öppenhet mot tillfälliga
strömningar och kastvindar, och sin popularitet offrade han
gladeligen på sin övertygelses altare. Han följde icke med
arbetarnas och meningsfrändernas stora ström, när han fann
dem vara på fel väg. Sanningen, sådan han själv såg den,
sade han rakt i ansiktet på dem som stodo honom nära; och
det bekymrade honom föga, om man mätte honom skäppan
full med hårda ord och kastade förrädarenamnet efter
honom.
Sitt starka moraliska mod hade Thorsson rik användning
för alltifrån agitatorstidens fejder mot medeltidsaktiga
myndigheter och fram till finansministertidens brottningar med
medborgargrupper, som icke förstodo, att deras eget behov
begränsades av statens finansiella förmåga. Det fordrades
en modig man i Thorssons kläder under krisåren, när
statstjänarna stormade mot den snåle finansministern och
riksdagen. Han ville så innerligt hjälpa, men när statens
finanser icke räckte till, måste han som finansminister säga nej.
Han har väl aldrig blivit så illa åtgången som då. Oräkneliga
protestresolutioner haglade över honom, i anonyma brev
och per telefon smädades han på det grövsta och hotades med
allt möjligt, icke ens mor Anna fick vara i fred. En dag
inbjöds han till ett offentligt statstjänaremöte i Stockholm,
och där skulle han ordentligt hudflängas. Mor Anna ville
icke släppa i väg honom, hon var rädd att det skulle hända
honom någonting, så förbittrad som stämningen var. Och
även vänner sade, att han icke behövde infinna sig. Men
sådant var icke efter hans sinne. Mitt i eldhärden skulle
han. Öga mot öga mötte han den upprörda församlingen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
