Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - GUSTAF II ADOLF (1611—1632) - Kriget med Danmark. 1611—1613
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det har också ännu en karakter af medeltida gränsfejd, som de följande
nordiska krigen mer och mer förlora. Det är ett krig titan drabbningar och
fältslag, men med så många flere härjningståg och skärmytslingar. Ur
strategisk synpunkt är det företrädesvis ett krig om fasta platser, fördt i andan
af den krigskonst, som den närmast föregående tiden utvecklat sig på den
nederländska krigsskådeplatsen, under striderna emellan Oranierne och de
spanska faltherrame, en Alessandro af Parma och en Spinola. Ur denna skola
hade också alla de mera framträdande anförarne på både svensk och dansk sida
framgått. I 1611 års fälttåg rörde sig detta fästnings- och belägringskrig
omkring Kalmar, gränsfästet i öster, 1612 omkring gränsfåstena i vester,
Elfsborg och Gullberg; fienden tränger fram till Jönköping, medelpunkten for
Sveriges inre försvar. Under begge åren, men företrädesvis 1612 rasar
der-jemte samtidigt utmed gränslandskapen den gamla folkfejden med en ännu
vildare karakter än någonsin. De hvilka det närmast gäller, sjelfva
gräns-borne, äro visserligen ej mera benägna för denna än förut; de sluta sin
bondefred, såsom i Bleking, de tredskas att gå emot hvarandra med krut och lod,
såsom halländingarne mot vestgötarne eller dalkarlarne mot norrmännen; men
sedan kriget förlorat den gamla ortliga karakteren och förnämligast föres med
främmande värfvade soldatesker, äro dessa olyckliga gränsbefolkningar,
rädd-ningslösare än någonsin, prisgifna åt förödelsen. Afven ur denna
synpunkt framträder allt starkare nödvändigheten af naturliga gränser inom
Skandinavien.
Vinterfälttåget 1612 gifver en sammanträngd bild af hela kriget. Det
visar vid Elfsborg och Gullberg belägringskriget och tillika utefter
landa-märet gränsfejden i all dess rysliga vildhet och barbari.
Knapt hade i januari månad 1612 kölden spänt broar öfver åar, kärr och
sjö, förrän härafdelningarna satte sig i rörelse. Man ville på båda sidor
begagna sig af vintern, de gamla nordiska fejdernas egentliga tid, då de
hinder, naturen annars stälde i vägen för ströftågen, voro försvunna. En
dansk ströfkår under Breide Rantzau gjorde början med ett infall iSunnerbo
härad strax på nyåret under härjande och brännande. Gustaf Adolf, som redan
den 10 januari ilat från riksdagen ned* åt södra gränsen, stod just i begrepp
att från Ryssby skansar företaga ett vedergällningståg in i Bleking, då
nyheten kom, att samma öde afven öfvergick Värend. Under mord och brand
hade fienden nu trängt upp genom Mörrumsåns dal; Kronobergs slott på sin
holme i Helgasjön uppgick i lågor, lika så Vexiö stad med domkyrkan, der
den helige Sigfrids graf och andra minnen från medeltiden förstördes. Gustaf
Adolf ilade då i stället dit med en styrka af 3 000 man, men när han hann
fram, hade fienden redan dragit sig undan ned åt Bleking. Vedergällningen
för häijningama i Småland kom nu i stället att drabba Skåne, som för
tillfället var blottadt på försvar. Gustaf Adolf gick den 5 februari på natten
öfver riksgränsen vid Loshult; han följde den gamla härstråten genom
Helge-åns dal, den samma som under förändrade förhållanden Magnus Stenbock ett
århundrade senare skulle följa, då han tågade ned från Sverige till Skånes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
