Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - GUSTAF II ADOLF (1611—1632) - Kriget med Danmark. 1611—1613
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
men drefs tillbaka med 200 mans förlust. Ännu mot Georgs af Ltineburg
tyska fotfolk och det danska lifregementet värjde sig besättningen med att
kasta beckkransar och andra brunbara ämnen, men härunder kom eld i tornet,
•och försvararne måste sjelfva rädda sig ur lågorna. Samtidigt sköts eld äfven
i andra bygnader. Då måste Stråle dagtinga med sin besättning, som,
sammansmält till halfva styrkan. Fritt aftåg under de ärofullaste vilkor beviljades
af fienden, men så stränga voro på svensk sida fordringarna på en fästnings
försvar, att den tappre Stråle stäldes till ansvar inför rådet för fästningens
uppgifvande och dömdes till böter. Danskarne återstälde de förstörda verken
‘•och inlade besättning på Elfsborg.
Gullbergs fall följde några dagar efter. Mårten Erakou förde ej mer
befälet här; besättningen bestod mest af främmande soldatesk, som, när
Kristian IY med sin här ryckte fram för fästningen och under en natt besköt
den med glödande kulor, dagtingade. Betydliga krigsförråd gingo genom
■dessa fästningars fall förlorade för Sverige, ej mindre än 120 kanoner, 1 500
musköter och betydliga krutförråd; sex före dagtingan vid Elfsborg försänkta
skepp upptogos och tjenade sedan att förstärka den danska eskadern i
Kattegat. Göteborgs förstöring var närmaste följden; denna »nagel i jutens öga»
odelades fullständigt.
Danmarks fana svajade nu från Sveriges båda hufvudfastningar. Herre
dfver de båda flankställningarna vid Göta elf och Kalmar sund, kunde
Kristian 1Y med trygghet våga angreppet på den centrala ställningen vid
Yettern. När Gert Rantzau från öster räckte honom handen, syntes ingenting
kunna hindra honom från att vinna det afs?dda målet.
Men omedelbart skred man ej dertill, utan förlorade till gagn för
motståndaren en dyrbar tid med företag, som stodo i aflägsnare sammanhang med
fälttågets hufvudsyfte. För Kristian IY syntes Vestergötlands eröfring
som en lätt och omedelbar följd af fästningarnas fall, och han lät sin här,
fördelad i tre kolonner, rycka fram i detta landskap ända upp till Lidköping.
Men han skulle snart erfara, att det spanskt-holländska fästningskrigets teorier
ej hade någon tillämpning på Sverige. Hans här, hvar den drog fram, blef
nldrig herre öfver annat än marken, der den stod. Det sparsamt befolkade
skoguppfylda landet erbjöd alla vilkor för det lilla kriget, och den krigiska
befolkningen förstod att i fullt mått begagna dem. Gustaf Adolf skyndade
också till med en här, som visserligen var för ringa för att erbjuda den danska
hären fältslag, men tillräcklig för att gifva ett fast stöd åt befolkningen. Han
tvingade på detta sätt, än fallande i ryggen, än oroande flankerna, den stora
armeens tre kolonner att samla sig i en enda, och då underhåll för denna
i det folktomma, redan vintern förut ödelagda landet ej stod att finna, blef
ett återtåg under de främmande soldtruppernas halföppna myteri nödvändigt.
Den 4 juni 1612 hade Kristian IV anträdt tåget in i Vestprgötland; de sista
dagarna af juni slog åter den danska hären läger i Gullbergs närhet. Det var
då, han i förtreten lät förstöra Gullberg. — På samma sätt hade Gert
llantzau på den östra sidan uppehållit sig med att från Kalmar åter eröfra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
