Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - GUSTAF II ADOLF (1611—1632) - Kriget med Ryssland. — Freden i Stolbova 1617 - En svensk prins utsedd till tsar, sommarn 1611
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Novgorod vid Ilmen, den ryska statens vagga, Ruriks och varjagernes forna
borg, den mäktiga handelsrepubliken under medeltiden, var att anse som det
nordliga Rysslands hufvudstad, täflande i inflytelse med sjelfva Moskva.
Härifrån hade, utmed Neva, Dvina och Sukona, den ryska befolkningen utbredt
sig mot norden i alla dessa stadsnybyggen inom de finska stammarnas
område, som så småningom förvandlat dessa trakter till ryskt land; alla dessa
nybyggen vördade i Novgorod sin moderstad och följde dess bud och
föredöme, liksom äfven de finska stammarna sjelfva, hvilka derifrån erhållit
sin grekiska tro. När derför Novgorod efter stormningen slutit sitt fördrag
med Sverige, hvarigenom det erkände den svenske konungens
skyddsherradöme och förband sig att utvälja en af hans söner till tsar, tycktes detta
finna erkännande öfver allt i norra Ryssland: ända upp till Dvina, några
mil från Arkangel, och i öster ända bort till Vologda erkändes det. Så snart
den svenske prinsen kommit öfver gränsen, förklarade man sig beredd att
hylla honom; under tiden inrymdes enligt fördraget utöfvandet af den
storfurstliga makten åt den svenske fältherren.
Detta fördrag, som de la Gardie med vapen i hand aftvingat
Novgorod, är att betrakta som det naturliga återslaget till det fördrag, som
den polske hetmanen året förut under enahanda omständigheter aftvingat
Moskva. När polackarne beherskade Kreml och en polsk prins hotade att
förena Ryssland med Polen, hade svenskarne besatt Novgorod och der
uppstält en medtäflare. Kampen inom vasahuset, mellan Sverige och Polen, var
förd ända till trappstegen af den ryska tronen. Men en fråga är, om valet
af den svenske prinsen i Novgorod, liksom det af den polske i Moskva,
framtvingadt genom vapnens öfvermakt, varit af en mera allvarlig syftning och
haft en större utsigt för sig än detta. Härom har en motsatt uppfattning
gjort sig gällande inom den svenska och den ryska historieskrifningen.
Rysslands historieskrifvare ha i det samma sett ett offer åt ögonblickets tvång.
Det har enligt deras framställning ej mött något motstånd, derför att man
deri såg ett medel — och enda medlet för tillfället — att hejda Sveriges
segrande vapen; som sådant har det med list begagnats, men i
verkligheten har det ryska folket ej varit mera böjdt för att låta en svensk prins
än en polsk bestiga tsarernes tron. Detta val framträder derför här som
en förbiskymtande händelse utan allvarligare betydelse. På svensk sida har
man deremot med mera god tro betraktat den svenske prinsens
tronbestigning såsom af Ryssland längtansfullt afbidad; man har varit liksom
bländad af föreställningen, att ännu en gång efter åtta århundraden från
Ruriks stad blickarna vändts mot Skandinavien med hopp att derifrån finna
frälsning ur ett tillstånd af allmän upplösning. Att till slut Karl Filip ej
blef rysk tsar, har efter detta antagande varit mera beroende af honom sjelf
och af hinder inom Sverige än inom Ryssland.
Sakens allmänna omständigheter gifva otvifvelaktigt den förra åsigten rätt,
om också de svenska källorna lemna stöd åt den senare, troligen i följd af den
ifver, hvarmed de la Gardie verkade för att upprätthålla sitt verk. Säkert är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
