Sveriges storhetstid, från år 1611 till år 1718 / 65 (1881) Author: Magnus Höjer, Martin Weibull Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - GUSTAF II ADOLF (1611—1632) - Kriget med Ryssland. — Freden i Stolbova 1617 - Belägringen af Pskof, 1615

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

skedde på grund af dessa föreställningar. Han ville dermed göra den engelske
medlaren, hvars opartiskhet han ej utan skäl misstänkte, ansvarig för
fredsunderhandlingens utgång.

30. Reval i Estland, vid början af 1600-talet.

Sjelf lemnade konungen ej långt derefter krigsskådeplatsen och begaf
sig öfver Narva till Finland, der förhållandena i hög grad kräfde hans
personliga närvaro. Såsom gränsland och operationsbasis för fälttågen hade
Finland i detta, liksom i andra Sveriges krig med Ryssland, haft den tyngsta
bördan att bära; det låg i förhållandenas natur och bör ej kunna gifva ämne
till någon rättmätig klagan. Dessa ryska krig voro i sjelfva verket alltid mera
Finlands än Sveriges, och det finska folket har skördat deras frukt i den
sjelfständiga nationela utveckling, det under Sveriges skydd uppnått framför sina
stamförvandter under rysk spira. Men särskilda omständigheter hade gjort dessa
krigsårs lidanden svåra, ehuru fälttågen denna gång förts utanför Finlands egna
gränser. Det gamla förtrycket af adel, förläningstagare och fogdar, som Karl IX:s
kraftiga hand väl förmått att stäfja, men ej utrota, hade haft tillfälle att åter resa
sitt hufvud, och den
tygellösa soldatesken — ej endast
den främmande, utan äfven
den inhemska — hade farit
fram i landet nästan som
fiende: i Tavastland kom
det en gång till blodig
kamp mellan allmogen och
Evert Horns ryttare;
Gustaf Adolfs egna drabanter
hade på marschen genom
landet dragit våldgästande
från socken till socken och
först förmåtts att begifva
sig inåt Ryssland, när befälhafvaren — det var Herman Vrangel — hotats
med afsättning. För den tjuguettårige konungen, nu återvändande från sitt
fjerde fälttåg, öppnade sig sålunda här i stort ett nytt verksamhetsfält af helt
annan art än krigets, der det gälde att bota de inre skador, hvilka som
oskiljaktiga skuggor beledsagade segrarna i det yttre, ett fält, på hvilket
han skulle finna syselsättning nog under hela sin styrelsetid. Han grep
verket an med samma oförtrutna nit, som han visade i all sin gerning.
Från Narva hade han kallat Finlands ständer att möta i Helsingfors, och
i januari 1616 höll han der en finsk landtdag efter mönstret af de svenska
riksdagarna: det var, om man så vill, Finlands första allmänna landtdag. På
vägen dit, rundt om Finska viken och derifrån till Åbo, der han dröjde i tre
månader, öfver allt hvar han kom fram, lindrade han betryck, afhjelpte han
besvär och återstälde ordning, lag och rätt. Han tillbragte större delen af
vintern 1615—1616 i Finland, den längsta tid, någon svensk konung personligen
egnat åt detta lands styrelse.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>