Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - GUSTAF II ADOLF (1611—1632) - Gustaf Adolfs inre styrelse (1611—1632) - Omständigheter vid trontillträdet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men Sveriges historia i Gustaf Adolfs tid är ej blott en historia om krig
och yttre storhet: midt under vapenbullret och på de fredliga mellanskofven
fortgår derjemte ett utvecklingsarbete, som sällan sett sin like, ett tyst och
stilla arbete, hvarigenom, på samma gång som medlen frambringas till det
lysande yttre uppträdandet, också åt det svenska samhället skapas dess inre
ordning för århundraden. — Det var i Sverige, i Gustaf Adolfs dagar, som
när de heliga skrifternas folk bygde på sin helgedom: svärdet fördes i ena
handen, medan den andra arbetade på tempelbygnaden.
De omständigheter, under hvilka Gustaf Adolf mottog Sveriges styrelse,
äro i det föregående tecknade. Få tronföljare hafva haft större svårigheter
att besegra, yttre och inre. Vid sin tronbestigning erkändes han icke som
konung af verldsdelens öfriga monarker, till och med Kristian IV
af Danmark hade intill freden i Knäred ingen annan titel att gifva
honom än hertig af Södermanland. För det katolska Europa förblef han en
troninkräktare, intill dess han sjelf aftvang sitt erkännande. I dess ögon var
Sverige ännu alltid en makt, som lösryckt sig från sin laglige konung i Polen,
på samma sätt som Nederländerna från Felipe II eller senare Böhmen från
Ferdinand II. Sigismund försummade ej heller att framställa sin sak som
alla konungars. — Och allt sedan Gustaf I:s sista tid, i mer än sextio år,
hade fredens dagar i Sverige varit räknade. Huru mycken tvedrägt hade det
ej upplefvat under dessa tvenne mansåldrar: tronstrider och religiösa strider,
borgerliga krig och krig med yttre makter, det ena hade följt efter det andra
i brokig blandning. Inre svårigheter af alla slag voro blott naturliga följder
häraf: en utblottad skattkammare, hvars armod var sådant, att medel stundom
brusto för de dagliga utgifterna, att konung och riksråd om hvartannat måste
sända sitt silfver till myntet; ett utarmadt folk, hvars skattekraft, spänd till
det yttersta, syntes vilja afsina, dignande som det var ej blott under statsbördor,
utan också under förtryck af adel och förläningstagare, af fogdar och soldatesk.
Genom hela samhället gick som en följd af alla dessa skakningar, allt detta
tryck en längtan efter stadgade förhållanden och fred. Men hvad den unge
konungen hade att bjuda var blott krig och åter krig. Det låg i de yttre
förhållandenas tvingande makt, öfver hvilka han ej var herre. Sjelf har han i ett tal,
hållet till enkedrottningen och hertig Johan inför rådet, då han begaf sig ut i
ryska kriget 1615, tecknat de inre missförhållanden, som mötte honom vid
trontillträdet. I de ständiga krigen ser han här roten till allt samhällets onda. Krig
kallar han ett syndastraff. Äfven han, hvars hela bana blef en oafbruten
följd af krig, längtar ej mindre än sitt folk efter fred, »efter den lyckan
och äran, som han säger, att genom honom fäderneslandet må blifva bragt
ur detta brusande och stormande krigets haf uti den önskliga fredens hamn». —
»Ej af ärelystnad och begär efter land och folk eller af ungdom och
förvetenhet, yttrar han en annan gång — i ett bref till hertig Adolf Friedrich af
Mecklenburg — kommer det, att jag så rullar kring i fejder och krig, utan
af trängande nöd, derför att Gud ej gifvit annat medel att rädda och
upprätthålla staten.» — Ord, som alltid förtjena att erinras, ty de äro Gustaf Adolfs
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
