Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - GUSTAF II ADOLF (1611—1632) - Gustaf Adolfs inre styrelse (1611—1632) - Johan Skytte - Rådet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lika vigtig för audienssalen som för katedern, gjorde bonom också
företrädesvis dertill egnad: de triumfer han vunnit, framför allt på sina stora
beskickningar 1610 och 1617, i generalstaternas församling i Haag och inför
den lärde konung James af England, som intagen af hans romerska svada
gaf bonom riddarslaget, gingo aldrig ur hans minne. Mot kansliet gick
all hans sträfvan, men der fann han före sig Axel Oxenstjerna, med hvilken
han dock ej kunde täfla: det var en stjerna som fördunklade hans egen. Han
måste derför stanna på sin post inom kammaren, hvilken han betraktade som
ett slafveri, och nöja sig med att hemma ersätta Oxenstjerna, då denne följde
konungen på fälttågen, intill dess han, efter att 1617 hafva blifvit utnämd till
riksråd och 1624 till friherre af Duderhof, mot slutet af Gustaf Adolfs
regering (1629) förflyttades till generalguvernörsposten öfver Livland,
Ingermanland och Karelen, en hög post, hvilken han dock sjelf betraktade som en
förvisning. För sägnen har Johan Skytte kommit att framstå som en man af
demokratiska tänkesätt, en Oxenstjernas och aristokratiens motståndare, en
»adelsfrätare». Ingenting kan vara mera oriktigt än att i honom se en
demokrat; han har tvärt om uttalat sig mot allt folkvälde och hos sin kunglige
lärjunge sökt inprägla sin egen misstro mot »gemene man» (»ty gemene man är
ostadig, benägen till förändringar och ser gerna landets herrar omskiftas»), så
att man sedan ur Gustaf Adolfs mun hör upprepas ungefär samma ord. Han
var lika litet en älskare af folkvälde som Machiavelli eller Philippe de Comines,
hvilka han stälde så högt bland lärare i statskonsten; snarast var han en byråkrat
på absolutistisk grund med politiska sträfvanden, som gjort honom till en
föregångare för envåldstidens män — han var det äfven såsom en uppkomling
ur ofrälset, den förste i Sveriges historia — men från denna grundval var
han, som 1644 å adelns vägnar tackade Kristina för de adliga privilegiernas
utvidgning, en aristokrat, han också, och det så god som någon annan.
Axel Oxenstjerna och Johan Skytte, de begge stöden för Gustaf Adolfs
regering, stodo ur många synpunkter i en viss motsats till hvarandra, den ene
mannen af högadeln, den andre uppkomlingen, den ene bördsaristokrat, den
andre byråkrat. Den ene stod också i en viss grad i vägen för den andre —
Oxenstjerna nämligen för Skytte — men man kan trygt åt fabeln förvisa
berättelserna om två motsatta politiska partier, ett aristokratiskt och det andra
demokratiskt, som med dessa begge till hufvudmän skulle hafva omgifvit
Gustaf Adolfs tron, »färdiga att sönderslita hvarandra, medan konungamakten
vacklade». Dessa berättelser härröra från en muntlig sägen, som ett
århundrade efter blifvit upptecknad; det är endast förunderligt, att de så ofta
blifvit upprepade.
Omkring konungen stod ett riksråd, med hvilket alltid en liflig
samverkan egde rum, då konungaförsäkran förpligtade till att i alla vigtiga
ärenden inhemta dess råd och samtycke, men i den egentliga regeringen deltog
det icke utan genom enskilda medlemmar, som konungen kallade till särskilda
embeten. Konungaförsäkrans bokstaf hade starkt utvidgat rådets makt, men
i verkligheten är det endast konungens makt som ger sig tillkänna. Det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
