Sveriges storhetstid, från år 1611 till år 1718 / 82 (1881) Author: Magnus Höjer, Martin Weibull Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - GUSTAF II ADOLF (1611—1632) - Gustaf Adolfs inre styrelse (1611—1632) - Rådet - De centrala embetsverken

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

en högsta domstol i militära mål under namn af krigsrätten, som äfven hade
förvaltande myndighet. Med denna utveckling af riksrådet är den afgörande
vändpunkten inträdd i den svenska aristokratiens historia: kärnan af
medeltidens herredag har blifvit ett embetsmannaråd omkring konungen.
Jorddrottarnes adel är böjd med samma medel som i andra Europas länder: den
är förvandlad till en adel i statstjenst.

39. Johann Kasimir, pfalzgrefve af Zweibrücken (1589—1652).

De egentliga centrala embetsverken, sjelfva hufvudverktygen for
Gustaf Adolfs inre styrelse, voro kansliet och kammaren. Med dessa har han
regerat Sverige. Förhållandet är här det samma som i fråga om riksrådet:
benämningarna äro de gamla, men hvad som döljer sig derunder är något annat
än tillförne. Kansliet, som konungen kallar en »styrelsens själ» — anima
regni, »efter som den är habiliterad, skickar sig kroppen efter», äro hans ord —
hade varit härden för det i vår historia beryktade sekreterarregementet: det
blef nu under Axel Oxenstjernas
ledning ett fullt ordnadt embetsverk,
försedt med noggrann instruktion och
arbetsordning, förnämsta verktyget för
den kungliga myndighetens utöfning.
Det var den stora expedition, genom
hvilken alla statsärenden gingo,
äfven rådets rådslag och riksdagarnas
beslut. Sin fullständiga organisation
fick det genom den efter Axel
Oxenstjernas utkast utfärdade
kansliordningen af 1626. För de utrikes
ärendenas behandling blef det
medelpunkten. Det var här som en svensk
diplomati utbildade sig, hvars rykte
skulle gå öfver verlden: hvem hade
förut hört talas om en sådan? I
början klagade konungen öfver brist på
lämpliga personer för denna gren af
statstjensten, och han måste vända
sig till utlandet för att finna dem. Nederländarne van Dyck och Rutgers
voro de förste, som trädde i svensk tjenst, den senare såsom fast sändebud
hos generalstaterna i Haag. Efter dem kommo tyskarne, bland andra Philipp
Sattler med det svenska adelsnamnet Sadler von Salneck (Salnecke i Upland),
det tretioåriga krigets historieskrifvare Philipp Bogislaus von Chemnitz, D. von
Falkenberg och framför alla det pfalziska husets ryktbare statsman Ludvig
Cammerarius (äfven han svensk adelsman, besutten med Lessebo i Småland);
1625 mottog denne Gustaf Adolfs kallelse till svenskt sändebud i Haag, och
sedan dess var man i Stockholm väl underrättad, ty från Haag, medelpunkten
för Europas diplomatiska verld, sände denne samtidens förnämste diplomatiske
skriftställare en skrifvelse hvarje vecka. Äfven Hugo Grotius skulle snart lemna

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>