Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - GUSTAF II ADOLF (1611—1632) - Kriget med Polen i östersjölandskapen. 1617—1626
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
också ruxit, sedan freden i Choczim 1621 skaffat Polen lugn på turkiska
gränsen genom uppoffringen af vidare planer på Moldau. Radzivil stod nu i
Karland och iuneslöt Mitau med 12000 man; de la Gardie hade ej varit i
ståsd att undsätta staden. När Gustaf Adolf i juni 1622 återkom med
for-städningarna från Sverige och i slutet af månaden satte sig i marsch för
att Terkställa undsättningen, möttes han på vägen af underrättelsen om stadens
falL Icke dess mindre gick han fram under dess murar, men Radzivil hade
af sin motståndare lärt konsten att befästa sitt läger; hvarje angrepp på
detta eller på staden ansågs omöjligt. Så kom det i augusti 1622 till ett nytt
stillestand, på vilkor att begge de stridande skulle förblifva i besittning af
hrad de innehade. Det var vid förhandlingarna härom, som det för
konungen betecknande samtal med furst Radzivil egde rum, hvarom man från
poUk sida har en berättelse. Gustaf Adolf begärde af Radzivil såsom
tros-förvandt och frände — fursten var protestant, och hans broder var förmäld inom
hoheuzollernska huset — att han skulle verka för en varaktig fred mellan
Polen och Sverige; Polens fiende vore icke han, och han beklagade djupt
Sigismunds och hans jesuitiska rådgifvares hätskhet och oförsonlighet.
Yojvoden af Plotsk stod bredvid; till denne vände konungen dessa ord, i det han
slog sig för bröstet och fattade hans hand: »Må vi, såsom vi nu förena
händer, också förena hjertan, så att jag en gång kan föra mot turken denna min
har, som I sen, till kamp för Polens räddning!» Det lifliga och fantasirika
hos Gustaf Adolf, paradt med ädelheten och upphöjdheten, fick här ett uttryck,
som slog främlingen och fienden.
Föregående fälttåg hade varit det mest glänsande Gustaf Adolf dittills
fort, och Rigas eröfring var en bragd, som fäste Europas uppmärksamhet
pa den unge svenske konungen, den ende, som i en tid af allmänt
nederlag för protestanterne vann segrar öfver en katolsk stormakt. 1622 års
fälttåg måste deremot anses såsom i sin helhet misslyckadt. Medan tiden
lornottes i Kurland, hade det vigtigare i Livland blifvit försummadt: att
trygga de föregående år der gjorda eröfringarna. Ej ens Kokenhusen vid
Dfina var, då stilleståndet slöts, i svenskarnes händer; Dorpat och hela
innan-landet mot öster voro ännu fortfarande polska. Mer än någonsin stodo Polen
och Sverige emot hvarandra i Livland som tvenne envigsmän, väpnade till
tänderna. En rad af vapenhvilor följde åter, som vanligt mera
förberedelser till krig än fred; ej mindre än tre slötos före krigets förnyade
utbrott 1625.
Yapenhvilorna förde ej med sig fredens ro. Om ej annat störde
falskt alarm. Så spred sig 1623 ett rykte, att Sigismund i Danzig
inskeppade en här mot Sverige. Hela den svenska krigsmakten trädde i vapen
Tid nyheten härom, och i juni månad, när fienden ej hördes af, steg
konungen om bord på flottan och seglade sjelf ned till Danzig. Här befans det,
att allt blott varit ett rykte, ett af de många, af hvilka denna tid under
tretioariga krigets allmänna oro var uppfyld, och som alltid lätt vunno tilltro.
Danzig måste emellertid förbinda sig att hindra utrustandet af polska flottor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
