Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - GUSTAF II ADOLF (1611—1632) - Kriget med Polen i Westpreussen (1626—1629)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Preussen, i det katolska stiftet Ermeland; hvilket sträckte sig djupt ned i
hertigdömet, helt och hållet omgifvet af detta. Stad efter stad föll i hans
händer. Eröfringarna gjordes med en sådan snabbhet, att man sedan liknade
hela tåget vid en kungsridt genom landet.
Den sista juni 1626 ryckte Gustaf Adolf in i det genom kardinal Hosius*
jesuitkollegium ryktbara Braunsberg, sjelfva härden för den katolska
reaktionen i Polen, hvarifrån ett nät af jesuitiska uppfostringsanstalter utbredt sig
öfver landet; det hade också varit Romas missionspost för norden. Loyolas
lärjungar måste nu packa in; deras bibliotek gjorde resan öfver Östersjön
till Upsala. Den forstå juli stod konungen redan i Frauenburg längre
ned på stranden af Frische haff, Ermelands biskopssäte; biskop och
domherrar hade flytt vid ryktet om den protestantiske konungens landning.
På en höjd öfver hafvet reser sig den härliga gotiska domen med
Copernicus’ graf — han framlefde här sina dagar som domherre intill sin
död 1543. På medeltidsvis var kyrkan omgifven af murar och torn och blef
derför såsom faste stormad samt fick svensk besättning; plundring och tedeum
följde på hvartannat. Hittills hade segertåget gått genom ett bigott katolskt
land, ty i Ermeland hade biskoparne strängt upprätthållit den gamla kyrkan,
medan den hobenzollernske högmästaren reformerat sitt Ostpreussen och medan
Westpreussens städer ifrigt omfattat Luthers läror. Utan sin betydelse blef
ej denna protestantiska befolknings stämning mot trosförvandten, när konungeu
nu ryckte in i detta senare land; den lättade framgångarna, ora den också ej
kan betraktas såsom deras orsak. Landet var i sjelfva verket värnlöst emot
en här och en krigskonst sådan som Gustaf Adolfs; ty ur inilitärisk synpunkt
liksom ur så mången annan rådde i Preussen och i alla den polska kronans
länder full medeltid. Ingen annan här fans än städernas borgarbeväpningar
eller ridderskapet, när det en gång behagade feja de gamla rustningarna och
stiga till häst. Danzig blott — en särskild stat i staten —- hade år 1626 med
en krigsbudget af en million gulden en egen liten värfvad här om 5 000 man
till sitt försvar. Landet var visserligen upp fyldt af slott och fästen, miunen
från ordensväldets tider, men numera utan verklig betydelse för försvaret
såsom härrörande från århundraden, då eldvapnens bruk ej var kändt eller
åtminstone outveckladt. Utanför städernas gamla ringmurar hade förstäder
uppväxt, som ej mer skyddades af dem. Danzig endast hade nyare försvarsverk
att tala om. Huru skulle väl dessa medeltidsstäder, riddarborgar och
komtur-slott kunna värja sig mot det fruktansvärda moderna artilleri, som Gustaf
Adolf först af alla förde i fält? Det är detta, som ur militärisk synpunkt ger
åt hela fälttåget dess prägel. Motståndaren öfverraskades under en mer än
hundraårig fredsömn, ehuru ej ovarnad, ty på den preussiska landtdagen i
början af våren hade Sigismunds sändebud förestält faran och uppfordrat att
sörja för försvaret. Efteråt erkände man, att »freden gjort oss så trygga, att
vi väcktes sofvaude på begge öronen».
Ej låugt från Nogat på den fruktbara slätten mellan Frische haff och
denna weichselarm ligger El bin g, Danzigs underlägsna medtäflarinna om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
