Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - GUSTAF II ADOLF (1611—1632) - Kriget med Polen i Westpreussen (1626—1629)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
konungen kallade Mewe, ett af de största bland de gamla riddarslotten, var
ännu ej tagen, då den svenska hären anlände. Det kom till flere mindre försök
att storma fiendens läger, i hvilka den polska kosackhärens underlägsenhet
tydligt visade sig. Den rvmde slutligen sjelfvilligt och i tysthet fältet. Mewe
blef undsatt så godt som under dess ögon. Dermed slutade fälttåget. En
freds-underhandling utan afgörande följde derpå. Sigismund erbjöd Gustaf Adolf
att få behålla svenska kronan för sin lifstid mot en årlig tribut och andra lika
omöjliga vilkor. Kejsarens framgångar i Tyskland hade stärkt tillförsigten
inom hela den katolska verlden, och det var tydligt, att
Sigismund, sjelf vanmäktig, dock till slut hoppades att med
habs-burgska husets hjelp genomdrifva sina anspråk. I oktober
1626 lemnade Gustaf Adolf Preussen efter fyra månaders
fälttåg och mottogs i triumf i Stockholm. En månad efter
föddes Kristina den 8 december 1626.
Fälttågets mål — att förvärfva »ett beqvämt krigets säte>,
såsom Gustaf Adolf uttrycker sig — var vunnet, och detta
antingen det gälde fortsättning af kriget med Polen eller ett
uppträdande i Tyskland. Den svenska monarkiens stridskrafter
stodo redan på tysk botten som reserven i det evangeliska
Europas stora strid.
Före konungens afresa ordnades de vunna besittningarna
till ett preussiskt generalgu vernement med regeringssäte i
Elbing, och Axel Oxenstjerna stannade qvar som general-
tfcjn guvernör; Herman Vrangel förde under honom befälet öfver
Wk hären.
IM Under vintorn föreföllo endast några smärre krigsrörelser
i Danzigs närhet. Staden sökte förgäfves att blifva qvitt sin
besvärlige granne i skansarna vid Danziger haupt, men Johan
Baner var den som här förde befälet. I maj 1627 kom Gustaf
Adolf sjelf tillbaka. Han förde med sig en förstärkning af 6 000
svenskar till den genom sjukdom förminskade hären. Det
manskap, som Maximilian Teuffel, hvilken nu trädde i svensk
tjenst, värfvat i norra Tyskland, hade, strax det kommit öfver
79. Sabel, skänkt af pommerska gränsen, blifvit öfverfallet af den alltid vaksamme
Bethlen Gabor till Konietspolski och till en del nedgjorts, till en del tvingats
Gustaf II Adolf. un(jer p0|ens fan0r. Värfningar i Skotland och norra England,
som Spens åtagit sig och hvarom han gifvit stora förhoppningar, kröntes ej
heller med framgång, ty Danmark med högre värfningspenningar hade tagit
lofven af Sverige på denna marknad; af de hundratal som anlände måste en
del lemnas på arbete hos bönderne hemma för att hinna växa till. På länge
hade ej så litet främmande manskap funnits i den svenska hären. Dennas styrka
i sin helhet var ej stor: 13 000 till 14 000 man. Fienden hade endast omkring
9 000, mest kosacker och värfvade soldtrupper, hvilka under vintern lefvat i
eländiga qvarter, manskapet i kulor under jorden, med hästarna sadlade i hyddor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
