Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - GUSTAF II ADOLF (1611—1632) - Det tretioåriga kriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kejsar Ferdinand II. Han är representanten för det fanatiska katolska
ultra-partiet, ehuru i grunden lika mycket dess verktyg som sjelfständigt handlande,
en kyrkans fullkomlige son, med munkens andakt i böukammaren och i
kabinettet fattande besluten som statsman först efter rådplägning med jesuitkollegiet
eller biktfadern. Ferdinand II hade lika som Maximilian af Baiern, hvars
syskonbarn han var, mottagit sin bildning af jesuitfäderne i Ingolstadt och der
insupit samma grundsatser som sin frände, i religion ultramontnna, i politik
absolutistiska. Enhetskyrka och envälde stodo för dem begge som mål; men till
lynne och sinnesriktning voro de hvarandra olika, och det röjdes hela deras lif
igenom. Ferdinand var en passiv munknatur, Maximilian en ordensriddare,
full af handlingslust och handlingskraft. Begge voro lika mycket uppfylda af
fördom och afsky mot de från kyrkan affälliga kättarne, och begge sågo som sin
uppgift att utrota det kätterska giftet, men hos Maximilian öfvervägde den
politiska synpunkten; furstepligten bjöd honom att framför allt bekämpa det
politiska kätteriet, revolutionen i staten, som följde i släptåg med reformationen.
För Ferdinand II åter stod det religiösa i förgrundenhan kämpade af pligt
mot kyrkan som en trångbröätad men ärlig fanatiker. Hans nyaste
historie-skrifvare, den protestantiske affallingen Hurter, har tecknat honom som en rikt
utrustad, mild och rättvis furste, en kyrkans och rikets beskyddare, en ljusets
kämpe mot mörkret. Det är äreminne, ej historia. A andra sidan har han
tecknats som en blodtörstig tyrann, en Caligulas eller Neros like. Det är förtal och
ej historia. Sanningen är att han varit en herskare af medelmåttig begåfning
och inskränkt uppfattning af de vigtiga frågor han var stäld att lösa, att
han varit en outvecklad karakter med bruten andlig sjelfständighet, sådan
som jesuitbildningen frambragt så många. Men hau var långt ifrån en i sig
sjelf grym eller blodtörstig natur. Om det också vid hans namn fäster sig
minnet af lika mycket blod och tårar som vid de verldshistoriska förbrytarues,
så var han dock personligen ej en af dem. Han var blott på det
oinskränktaste sätt och med den frommaste liängifvenhet fången under sin kvrk&s
lydnad, och denna kyrka, som allt igenom förverldsligad lärde en religion,
full af vantro och vidskepelse, en moral, som utplånade all skilnad mellan
godt och ondt, dref honom framåt, lika mycket som han handlade sjelf. Hvad
han gjorde, gjorde han af pligtuppfyllel.se mot henne, och de tårar, han fälde
vid afkunnandet af blodsdomarna i Prag 1621, vitua, att hans natur var
bättre än den pligt man lärt honom. Det förtäljdes om honom, fast det ej
är bokstattigen sant, att han som yngling lofvat inför Guds moders altare i
Loreto att egna sitt lif åt protestantismens utrotande och förklarat sig hellre
vilja herska öfver ett ökenland än ett land, fullt af kättare. I sina egna
arf-länder Steiermark, Kärnthen och Krain hade han iuvigt sitt regeriugsanträde —
det var år 1596, han var då aderton år — med en af de våldsammaste
mot-reformationer man då ännu bevitnat. När nu denne man, såsom förhållandena
utvecklade sig inom habsburgska huset, blef ende arfvingen till dess samtliga
arfländer, gick genom deras protestantiska befolkningar en stämniug, hvarur
helt naturligt Bölnnens resning 1618 uppväxte.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
