Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - GUSTAF II ADOLF (1611—1632) - Det tretioåriga kriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
såsom en allmän katolsk angelägenhet och beslutit uppsätta en här af 25000
man; han kunde strax rycka i fält med 30 000 man och hade Tserclaes Tilly
att sätta i spetsen för dem. Det förunderligaste var, att i detta katolska
korståg också syntes en protestantisk hjelptrupp: det var lutheranerne i norra
Tyskland, inellanpartiet, som nu i det afgörande ögonblicket stalde sig på
Ferdinand II:s sida. Hofteologernes sekthat mot de reformerte, afunden mot
den pfalziske medtäflaren om målsmanskapet för det protestantiska Tyskland
bade förmått Johann Georg af Sachsen att under allt sitt vanliga tal om
freds-kärlek och fred låta sin här rycka i fält jemte ligans. Hvad han betingat
sig för judastjensten var Lausitz och ligans på mötet i Mtihlhausen (mårs 1620)
afgifna och af kejsaren bekräftade forbindelse att aldrig söka med våld
återtaga de florton stiften och öfriga sekularisationer i norra Tyskland. Det var
detta, som syntes de frasrika statsmännen och samvetsråden i Dresden såsom den
ratta medelväg, hvarom de så mycket talade. Denna lutherska gyllene
medelväg var att likna vid fårets gång tillsammaus med ulfven: det var den, som
skalle föra äfven lutheranerne till den afgrund, på hvars rand endast Gustaf
Adolfs starka arm räddade dem.
I Böhmen voro händelserna snart afgjorda. Medan den sachsiska hären
ryckte an från norr, trängde söder ifrån Tserclaes Tilly med den förenade
kejserliga och ligistiska hären allt närmare Prag. Träffningen vid Hvita
berget, en höjdsluttniug ej långt utanför Prags murar, fålde för alltid
utslaget (den 29 oktober (8 november) 1620); en timme hade varit tillräcklig
att gifva dödshugget åt den böhmiska resuingen. Ofvergifven af andra
öfver-gaf Friedrich V sig sjelf, sin krona och sitt land för att irra hela sitt
återstående lif kring Europa som en biltog betlande flykting.
Böhmen underkastade sig segraren utan vilkor, och nu gick öfver det
olyckliga landet en fruktansvärd på en gång kyrklig och politisk reaktion,
hvars like verlden sällan bevitnat. Med egen hund sönderref Ferdinand II
majestätsbrefvet: derefter var kejsaren enväldig i Böhmen. Rebellernes
egendom indrogs till den kejserliga skattkammaren, och en fullständig
egendoms-forändriug följde: en ny katolsk adel intog platsen efter den protestantiska.
Den katolska Marys och Albas blodiga tider tycktes återvända. Blodbadet i
Prag i juni 1621, då de af upprorets ledare, som ej lydt Tserclaes Tillys
medlidsamma råd och räddat sig genom flykten, föl lo för skarprättareus bila,
var inledningen till terrorismen. Derpå följde utvisningarna; först förvisades
vid dödsstraff alla evangeliska prester; derefter kom ediktet, att alla andra,
som ej före påsken 1626 omvändt sig till katolicismen, måste utvaudra: då
hafva 30 000 familjer lemnat Böhmen. De spridde som flyktingar i alla Europas
länder skräck och fasa för ett sådant regemente. Samma våldsamma
omvändelsesystem genomfördes i de öfriga arfländerna, och öfver allt
tillintetgjordes i bredd dermed ständernas rättigheter. Österrikes fullständiga
kato-llsering och det spanska domiuatets upprättande voro för Ferdinand II den
dubbla frukten af ligans seger.
Hans ställning inom det tyska riket blef också cn annan: kejsarmak-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
