Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - GUSTAF II ADOLF (1611—1632) - Det tretioåriga kriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kunde uu högtidligen i Regensburg (februari 1623) emottaga sin belöning,
Friedrich V:s land och kurhatt, Sachsens och Brandenburgs alla insagor
obeaktade. Två protestantiska kurfurstar sutto derefter i kurfursterådet,
öfver-röstade af fyra katolska; redan detta var att betrakta som en hvälfniug i
riksforfattningen, ty på jemvigteu mellan bekännelserna hade hittills allt hvilat.
Sydtyskland låg för kejsarens fot. Nästa steg är krigets förflyttning
till Nordtyskland och nedersachsiska kretsen; der blir det genom Danmarks
ocb den vesteuropeiska koalitionens ingripande ett europeiskt krig.
Flyende genom spanska Nederländerna, hade Mansfeld och Braunschweig
brutit sig en väg öfver slagfältet vid Fleurus, der de besegrat Cordova, till
Holland och, då regelmässig krigföring aldrig var dessa kondottierers sak,
snart derifrån kastat sina skaror öfver norra Tysklands gräns. Nedersachsiska
kretsens furstar sökte, förskräckta, sin räddning i neutralitet. De väpnade
sig till yttermera visso. De tvungo Braunschweig att lemna sitt biskopsdöme
Halberstadt och hela kretsens område. Men Tilly stod ej att hejda på sin
marsch; han upphann Braunschweig vid Stadtlohn, innan denne åter hunnit
inom Hollands gränser, och tillintetgjorde hans här. Derefter fans ej mera
någon rebell mot kejsaren i nedersachsiska kretsen; men ändå stannade Tilly
qvar med ligans här. Han stannade och han fordrade kretsens afväpning.
Hvad betydde väl detta? Skulle ej till slut samma öde öfvergå
Nordtysklands lutheraner, som nyss öfvergått Sydtysklands reformerte? Gälde
det ej nu, trots öfverenskommelseu i Miihlhausen, augsburgsfredens
fullständiga genomförande och de nord tyska stiftens återställande till den gamla
kyrkan? Redan begynte den ligistiske generalen att under trycket af sina
vapen låta utvälja katolska biskopar. Denna fråga om de fjorton nordliga
stiften, tideus stora tyska fråga, trädde i förgrunden. Det är ej för mycket
sagdt, om man påstår, att på dess lösning numera berodde protestantismens
vara eller icke vara i Tyskland.
Och när man kastade blickarna omkring sig, befaun man sig ej redau
midt i en politisk omstörtning? Vacklade ej grundvalen för allt bestående
i riket, när ett kejserligt maktspråk visat sig vara tillräckligt for att beröfva
den främste af kurfurstarne land och värdighet? Friedrich V hade kränkt
tidens rättsmedvetande, när han gripit efter Böhmens krona; Ferdinand II
kränkte det ännu mera genom riksakten mot Pfalz: hans motståndare blef
derigenom martyr.
Dessa frågor voro inre tyska frågor — och de historieskrifvare i
Tyskland, som taga så högt till orda om främlingarnes obehöriga inträngande och
inblandning i romerska rikeis inre angelägenheter, betrakta dem naturligtvis
uteslutande som sådana — men i följd af hela sin natur voro de tillika
allmänt europeiska. Här stodo i verkligheten större intressen på spel än några det
tyska rikets inre angelägenheter. Protestanterne öfver allt i verlden kunde ej
utan att uttala dödsdomen öfver sig sjelfva låta sina trosförvandter gå under,
och Tysklands inre politiska ordning var af hufvudsaklig vigt för hela det
europeiska statssystemet. Kejsarens öfvermakt innebar ett hot ej blott mot det be-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
