Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - GUSTAF II ADOLF (1611—1632) - Gustaf Adolf i norra Tyskland. — Slaget vid Breitenfeld (1631)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
alla förhoppningar livilade. Gustaf Adolf hade här starkt befäst sig pä en
halfo, bildad af flodens krökning; dammarna mot dess öfversvämning hade
blifrit begagnade till forskansningar, som i höjd täflade med verkliga
fäst-ningsvallar. På svagare ställen voro skansar uppförda. Staden Werben med
sina murar och torn bildade en bastion för det hela, och derifrån ledde en
skeppsbrygga öfver till näset mellan Havel och Elbe, som äfven blifvit
för-skansadt. Inför detta sålunda befästa läger tycktes den gamle fältherren
liksom förlora fattningen. Han framryckte mot det med sin här i full
slagordning och utfordrade till drabbning. Då utfordringen ej antogs, lät han
beskjuta lägret med de väldiga belägringskanoner, som den kejserliga hären
ännu plägade föra med sig i falt, men afståndet var för stort, för att de skulle
kunna göra verkan. Han insåg snart, att intet här stod att uträtta, och så
anträdde Tserclaes Tilly efter två misslyckade angrepp på lägret vid Werben
ett nytt återtåg med oförrättadt ärende; endast i en mindre rytterifåktning
hade de begge härarna mätt krafter.
Så hade åter igen de begge fältherrar, som i detta ögonblick fäste
verl-dens ögon på sig, mött hvarandra. Till någon verklig sammandrabbning hade
det ej heller nu kommit, och de kejserliges förluster ha utmålats vida större,
än de varit — man har talat om 6000 man; i så fall skulle angreppet på
Werben varit att jemföra med tretioåriga krigets stora fältslag — men den
nya svenska krigskonstens öfverlägsenhet öfver den gamla hade fått tillfälle
att visa sig i glänsande dager. Den hittills oöfvervunne hade med hela sin
makt måst vika; det var den stora följden af julidagarna 1631 vid Werben.
Förtrollningen var dermed ryckt från de kejserliga vapnen; skräcken för dem,
hvilken likt en ond dröm legat öfver sinnena, en tid bortåt ännu mera stegrad
genom Magdeburgs fall, begynte skingras. De kejserliga härarna rörde sig
redan som på en underminerad mark; de otvungna förbundens tid var nu i
annalkande för Gustaf Adolf. Landgrefve Wilhelm af Hessen-Kassel var den,
som gjorde början. Hotad af den söder ifrån anryckande Ftirstenberg,
skyndade han till lägret vid Werben och afslöt 12 (22) augusti det anfalls- och
försvarsförbund, som legat i utkast allt sedan november föregående år. Han
emottog en svensk generalsfullmakt och befälet öfver en här af 10000 man,
hvars utrustande han sjelf åtog sig. Med honom följde de begge bröderne
Wilhelm och Bernhard af Sachsen-Weimar, mera betydande genom sitt svärd
än genom sitt lands område, talangfulla och glödande af ifver för den sak, för
hvilken deras anherre, kurfursten Johann Friedrich, i schmalkaldiska kriget
förlorat den sachsiska kurfurstehatten. Äfven de antogo svenska befal.
Dermed var en kärna bildad till den politiska gruppering i Tyskland, som kunde
benämnas Gustaf Adolfs »rheinförbund». Snart återstod af leipzigmötets neutrale,
sedan kejsarens italienska härar krossat de sydtyska och de nordtyska anslutit
sig till Sverige, endast hufvudmannen, den sachsiske kurfursten. Han liknade
i detta ögonblick en fältherre öfvergifven af sina trupper. Öfver hans hufvud
skockade sig nu molnen; nu var hans tid kommen att uppbära följderna af
den tvetydiga ställning mellan partierna, han intagit under hela krigets lopp.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
