Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - GUSTAF II ADOLF (1611—1632) - Gustaf Adolf I Sydtyskland. — Slaget vid Lützen (1632)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
heten föresväfvade honom, nått sin fullbordan; tyska riket skulle då möjligen
ha sammanstörtat redan för Gustaf Adolf, såsom det gjorde för Napoleon
1806. Dessa planer, aldrig en gång för alla orubbligt faststälda såsom
Ferdinand II:s, ej heller mångskiftande såsom Wallensteins, återkomma alltid
till en kärna: upprättandet af hvad Gustaf Adolf sjelf kallar ett »corpus
evangelicorum», ett statsförbund af alla tyska protestanter, en ny evangelisk
union, men med helt annan sammanhållning än denna, med egen
krigsförfatt-ning och egen styrelse. Sekularisationer i stor stil skulle befästa dess makt; sora
sin beskyddare eller som öfverbufvud skulle förbundet erkänna Sverige. Det
är något af Napoléons rheinförbund, som omsider sprängde det tyska riket;
det är något af den organisation, blott mera utvecklad, som Henri IV genom
nantesiska ediktet gaf åt Frankrikes hugenotter. Också har han tänkt sig
detta förbund än utanför riket, än bestående inom det. Hvad han fordrade
för Sverige enskildt, var besittningen af den tyska östersjökusten — framför
allt Pommern — alltså fullbordandet af östersjöväldet. Sverige skulle med
dessa besittningar ingå i förbundet. Dess enskilda intressen äro hos honom
oåtskiljeligt förenade med de allmänt europeiska och protestantiska. Dess
nya stora maktställning skulle blifva en borgen för protestantismens bestånd
och Europas frihet.
För en allmän fred voro emellertid förhållandena ännu icke mogna.
Vigtigare än förhandlingarna om denna blefvo också de underhandlingar,
som fördes om ligans neutralitet. Frankrike hade blifvit lika öfverraskadt
af de svenska segrarna 1631 som af de preussiska 1866. Det befann sig i
bundsförvandtskap med både Gustaf Adolf och Maximilian af Baiem, ty den
forsigtige kurfursten hade, för att i hvarje händelse trygga sig besittningen
af sitt pfalziska rof, i maj 1631 trädt i förbund med Richelieu. De förjagade
andliga furstarne tigde i Paris om Louis XIII:s mellankomst. Anledningar fuunos
sålunda tillräckligt för den franska diplomatien att träda i Gustaf Adolfs
väg och bjuda honom återhåll. Det gälde till en början att bringa en
förlikning till stånd mellan Sverige och ligan, i annat fall var nu ligans tur
kommen att upplösa sig, liksom den evangeliska unionen, och Frankrike
hade dermed förlorat sitt förnämsta medel till inblandning i Tyskland; den
diplomatiska trollformeln blef under dessa omständigheter för Richelieu ligans
neutralitet. Gustaf Adolf afslog den ej, men han fordrade säkerhet: ligans
furstar borde afväpna, och han var ej heller benägen att återlemna sina
eröf-ringar före en allmän fred. Förgäfves sökte Richelieu förmå till
eftergift: den svenske konungen tog ej föreskrifter, han gaf dem.
Förhandlingarna hade blottat den tysta inre motsatsen mellan de båda
bundsförvand-terne. Gustaf Adolf betraktade Tysklands intressen emot Frankrike som sina
egna: han ville vara dess proteCtor, ej dess proditor, skall han ha sagt —
dess beskyddare, ej en förrädare. Omsider bragte Maximilian af Baiern
sakerna till afgörande. Han beslöt sig för krigets fortsättning och förnyade
sitt förbund med kejsaren. Dermed kunde ligan anses sprängd; hon hade
till slut delat lika öde med unionen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
