Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - KRISTINA (1632—1654) - Förmyndarstyrelsens första år (1632—1636)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mangen af dem egde derjemte ej den insigt i de till hans embete hörande
göromålen och den vana, som endast förvärfvas genom trägen och langvarig
tjenstgöring inom facket. Axel Oxenstjerna, Per Brahe, Klas Fleming
utgöra lysande undantag; de öfriga hade måst ställa sig i spetsen hvar för sin
gren af förvaltningen utan att förut vara närmare förtrogna dermed. Men
ej nog med denna bristande detaljkännedom hos cheferne; man befann sig
dertill i en öfvergångstid och visste i många fall ej, huru den nya
regeringsformen rätteligen borde uppfattas och tillämpas. Regeringens ställning
till råd och ständer var derför i högsta måtto oklar; ofta deltog rådet ej
allenast i Öfverläggningen, men äfven i besluten; från somliga håll yrkades
ständernas rätt att bekräfta fördrag, meddela lagförklaringar, och så vidare.
Härtill kom den redan omtalade partisöndringen inom rådet. Oxenstjernorna
och deras motståndare sökte i många frågor göra motsatta meningar gällande.
Regeringsherrarnes vana att ofta långa tider i sänder vistas på landet,
hvar-under deras embeten uppehöllos af mindre vana och mindre
maktfullkomliga ställföreträdare, inverkade naturligtvis ej heller till fromma för ärendenas
regelbundna och skyndsamma, behandling.
Oreda och slapphet uppstodo i förvaltningen; stundom fiugo besluten
ligga länge utan underskrift; stundom kunde revisionsrätt i följd af
rådets fåtal icke hållas. För att afhjelpa missförhållandena tillgrep
regeringen den vanliga utvägen; Johan Salvius, en af de dugligaste embetsmänT
hon egde till sitt förfogande, utsändes på våren 1635 till rikskansleren för att
inhemta hans betänkande om förvaltningens ordnande. Salvius återvände mecl
förslag till nya föreskrifter både för kollegierna och provinsförvaltningen; men
af allt detta blef litet eller intet satt i verket före kanslerens återkomst, och
vid den »examen», som i enlighet med regeringsformen våren 1636 för första
gången hölls med kollegierna, kommo stora brister och mycken försumlighet i
dagen; endast drot,sens embetsverk, hofrätten, befans i tillfredsställande skick.
Redovisningen medförde för krigs- och amiralitetskollegierna, der de största
felen upptäckts, en dugtig skrapa, instruktioner för dem blefvo tills vidare
utfärdade, några nya eiubetsmän tillsattes och så vidare, men räfsten kom ej att
utsträckas till landtregeringen.
Medan således den nya regeriugens ställning var allt utom fast och euigr
åstadkommo dock rikets finanser mesta bekymret. Inom landet höjdes ropet
på fred allt starkare; förhållandena i utlandet kräfde efter slaget vid
Nord-lingen och det polska stilleståndets uppsägande allt större uppoffringar.
Ständerna, med hvilka regeringen flitigt rådgjorde, utom vid de nämda riksdagarna,,
på utskottsmöten både 1634 och 1635 samt sist nämda år åter på en riksdagr
yrkade eftergift i fredsfordringarna; landet kunde ej bära större tunga, påstodo
de. Den ende, som höll modet uppe, var rikskansleren. Hemma ville man
släppa alla anspråk på ersättning; han åter fasthöll orubbligt vid fordringen
af hela Pommern eller vederlag derför. Å ena sidan målade regeringen i
mörka färger landets tillstånd: den årliga statsbristen utgjorde två millioner
riksdaler — en betydlig summa på den tiden; halfparten af Sverige och tredje-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
