Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - KRISTINA (1632—1654) - Tyska kriget 1632—1636. — Slaget vid Nördlingen och dess följder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
28000 mau till fots och 12 000 ryttare, samt den schlesiska (det
branden-burgska och sachsiska manskapet inberiiknadt) 24 000 nian. Dessutom stodo
mindre afdelningar flerstädes, särskildt i Pommern och Markerna. Sveriges
samtliga stridskrafter i Tyskland beräknades till omkring 85 000 man, livaraf
dock endast en liten kärna utgjordes af svenskar*, men flertalet af värfvade
tyska regementen. Härtill komnio 35 000 man från bundsförvandterne.
Detta vidlyftiga krigsmaskineri kräfde en stark och klok ledning, för att
de skilda delarna skulle verka för ett gemensamt mål. Axel Oxenstjerna
ville, att konungens plan skulle fullföljas; sedan Sachsen var rensadt från
fienden, borde kriget med kraft fortsättas på de olika krigsskådeplatserna.
Också se vi till en tid Gustaf Adolfs lärjungar hvar i sin stad häfda den
gamla vapenäran. I nordvestra Tyskland fördes kriget med framgång af
hertig Georg af Luueburg och fältmarskalken Kniphausen. De belägrade
tillsammans staden Hameln vid Weser, och ehuru sämjan dem emellan ej var
den bästa, vunno de likväl i juni 1633 vid byn Oldendorf en vacker seger
öfver de kejserlige under general Gronsfeld. Följden af slaget blef Hamelns
öfvergång, och Westfalen rensades från fiender. I S c hl e si en, der Oxenstjerna
stält den orolige böhmaren grefve Thurn i spetsen för försvaret, föreföllo
inga betydligare krigshändelser, så länge Wallenstein stod overksam i
Böh-men; hären lefde på det rika landets bekostnad. 1 mellersta Tyskland
vid Elbe kunde Johan Bauer, som blifvit flyttad dit från Schwaben, i följd af
otillräckliga stridskrafter — han led dessutom äunu af sina vid Ntiruberg
erhållna sår — intet af vigt uträtta. I södra Tyskland åter gick det
hetare till. Pfalzgrefven af Birken feld gick efter Heidelbergs intagande öfver
till norra Elsass, der han, tack vare svenska fotfolket, vann en seger vid
Pfaffenhofen. I Schwaben delade hertig Bernhard af Weimar och Gustaf
Horn befälet. Här samlade fienden nu sina krafter; de kejserlige ryckte an
under Altringer och fingo förstärkning af en spansk-italiensk här under Feriu,
ståthållaren i Milano. Sedan hertig Bernhard af Weimar och Gustaf Horn,
som närmat sig hvarandra, förgäfves sökt hindra de båda härarnas förening,
skildes de åt; den förre gick att belägra Regensburg, hvilket han, förstärkt
af Lars Kagg, som kom från Westfalen, äfven lyckades iutaga; den
senare tvang småningom genom skickliga rörelser den öfverlägsne fienden att
med förlust draga sig ur Schwaben.
Mellan de båda svenska öfverbefälhafvarne rådde ej önskvärd enighet.
De hyste olika tankar om krigsrörelserua, hade svårt att foga sig efter
livar-andra och voro af alldeles motsatta lynnen: fältmarskalken lugn och
beräknande, hertigen eldig och uppbrusande. Utan tvifvel hade Horn genom sina
egenskaper varit den lämpligaste att efterträda Gustaf Adolf i högsta
ledningen af kriget. Hans djupa insigter, hans klokhet och erfarenhet, hans ädla
tänkesätt tillvunno honom äfven fiendens aktning och beundran, såsom särskildt
visade sig under hans fångenskap, ur hvilken han sedermera utvexlades mot tre
* Under åren 1630—1631 fördes 52 000 man från Sverige öfver till Tyskland; under de
följande åren till fredslutet tillsammans 92 000 man.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
