Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - KRISTINA (1632—1654) - Tyska kriget 1632—1636. — Slaget vid Nördlingen och dess följder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stöd, efter en hjeltemodig kamp tvangs uppgifva staden, men fick fritt
af-tåg. Då hertig Bernhard och Horn ändtligen framryckte förenade, var det
for sent, och de kejserlige hade vändt sig mot Nördlingen.
Denna stad var hvarken särdeles stark eller betydande; den egde endast
8 000 invånare och var omgifven af en ringmur med småtorn. Mera af
politiska skäl än rent militära var det nödvändigt att rädda den. Sedan
Donau-wörth och Regensburg fallit i fiendens händer, återstod i denna trakt bland
de protestantiska riksstäderna endast Nördlingen; man måste här hejda de
kejserliges framträngande, för att ej den evangeliska saken i södra Tyskland
skulle anses förlorad. Hertig Bernhard hade dessutom lofvat staden
undsättning, men frågan gälde, på hvad sätt det furstliga ordet borde infrias. Konung
Ferdinand och Gallas hade efter föreningen med Altringer, och sedan den
spanske kardinalinfanten, som förde trupper från Italien till Nederländerna,
stött till dem, omkring 34 000 man; svenskarne åter räknade högst 23 000.
Hom yrkade derför, att man skulle invänta förstärkningar, som voro i
antågande från Schwaben och Elsass; rheingrefven Otto Ludwig, som på
Oxenstjernas befallning måst lemna belägringen af Breisach, kunde inom
två dagar förväntas med minst 5 000 man, hvaremot man visste, att de spanska
trupperna snart skulle lemna de kejserlige för att gå vidare. Hertig
Bernhard åter brann af begär att få strida. De tyska krigsöfverstarne,
öfvermo-diga genom den ständiga framgången, understödde honom och yrkade, att
man, trots sitt fåtal, genast skulle angripa för att hjelpa den hårdt ansatta
och beskjutna staden. I det krigsråd, som hölls natten före det olyckliga
slaget, tvangs Horn att gifva efter för flertalets önskan att våga ett anfall;
likväl var afsigten endast att, om också under skarp fäktning, bemäktiga sig
en höjd närmare Nördlingen för att derifrån kunna inkasta förstärkning i
staden. Den hetta, hvarmed denna rörelse utfördes, framkallade ett fältslag,
som under för svenskarne högst ogynsamma omstäudigheter egde rum den 27
augusti (fi september) 1634. Det regnade, och vägarna voro förstörda; dertill
innehade den öfverlägsne fienden en starkt förskansad ställning på höjden. Hertig
Bernhard anförde venstra flygeln, Hom den högra. Horns krigare stormade
höjden, men förlorade den åter utan att sedan, trots upprepade försök, kunna
återtaga den; den kår, som skickats att underhålla förbindelsen mellan de båda
flyglarna — den gula brigaden under den yngre grefve Thurn — gick vilse
och blef efter en hård kamp öfvermannad; hertigen, som ej kunde fördraga
den overksamhet, hans ställning i början ålade honom, blef efter ett
tappert, men förhastadt anfall mot Gallas tillbakadrifven. Då folket nu var alldeles
utraattadt af striden mot öfvermakten, måste man draga sig tillbaka.
Hertigen åtog sig att härunder uppehålla fienden, men hans flygel råkade i
oreda; upplöst i vild flykt, störtade den jemte de förföljande in bland Horns
folk, som i god ordning höll på att anträda återtåget. Här i trängseln
uppstod det största nederlaget. Horn blef efter ett hjeltemodigt försvar
fången; hertigen, som alldeles förlorat besinningen, lyckades undkomma på en
i hast erhållen klippare. 6 000 man af svenska hären blefvo på platsen, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
