Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - KRISTINA (1632—1654) - Tyska kriget 1636—1643. — Johan Baners och Lennart Torstenssons öfverbefäl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gast syselsatt att på detta håll spärra honom vägen, gick han raskt tillbaka
öfver Oder, hann på venstra stranden af floden utan forlust fram till Vrangel
och var räddad. Europa, som väntat hans säkra undergång, häpnade öfver
en sådan förening af djerfhet och lycka.
Efter detta återtåg, som hör till de vackraste bragderna i vår
krigshistoria och om hvilket Baner sjelf skall hafva yttrat, att Gallas hade honom
i säcken, men glömde draga till, blef uppgiften att åt Sverige försvara
Pommern, dess sista besittning på Tysklands jord. Tillbakaträngd till
sjökanten med en uttröttad, halft försvulten här, ständigt belägrad af en stor
öfverraakt, bibehöll sig dock Baner i sin svåra ställning hela vintern 1637
och våren 1638. Han och Gallas bevakade hvarandra oafbrutet; och först
när denne med en af brist och sjukdom så betydligt sammansmält här, att
den förvärfvat honom namnet »härförderfvaren», började röra på sig, kunde
Baner, sedan han frampå sommarn fått förstärkningar hemifrån, i fiendens
spår åter framtränga. Men då Nordtyskland var alldeles utplundradt, måste
han vintern öfver stanna i Mecklenburg.
Aldrig var Sveriges ställning under kriget mer förtviflad än dessa år. Den
utomordentliga ihärdighet, Baner i försvaret då ådagalade, är ej mindre värd vår
beundran än hans förut visade hjeltemod. Fasterlandets krafter syntes uttömda,
men han släpte ej sitt tag — och under tiden gick krisen öfver. Afven de
kejserlige böljade lida af utmattning, och från svenska sidan gjordes en sista
ansträngning. Genom frälseköpen och förnyandet af franska subsidietraktaten
erhölls en tillfällig hjelp; Frankrike förmåddes ändtligen till verksamt
deltagande i kriget, och Baner började åter gå anfallsvis tillväga.
Midt i vinteru lemnar han sina utsugna qvarter i Mecklenburg, rycker
öfver Elbe till Meissen och vinner på våren 1639 vid Chemnitz i södra
Sachsen en vacker seger öfver den kejserlig-sachsiska hären under Marazini.
som härigenom hindrades att förena sig med Hatzfeld. Derefter inträngde
segraren obehindradt i Böhmen ända fram till Prags portar och fullgjorde
grundligt sitt uppdrag att låta de kejserliga arfländerna känna krigets tyngd;
hären utsög landet genom en nästan årslång vistelse derstädes. Baner företog
visserligen härunder en sidorörelse åt Meissen, då han dref Hatzfeld framfor
sig ända bort mot Franken, men vände sedan åter till Böhmen och gick der
i vinterqvarter.
Den svenska härens rörelser under 1639 års fälttåg underlättades
väsentligen genom fransmännens samtidiga framträngande vid Rhein. Här hade
Bernhard af Weimar eröfrat Elsass och inträngt i Schwaben. Sedan han
emellertid under året aflidit, tillät ändtligen Richelieu, att de franska trupperna
under Guébriant fingo förena sig med de svenska under Baner, som ryckte
dem till möte ur Böhmen.
Denna första förening mellan svenska och franska stridskrafter,
länge påtänkt, men sent utförd, egde rum vid Erfurt i maj månad 1640. Den
var i sjelfva verket det enda medlet till åstadkommande af varaktig framgång.
Alla Baners lyckliga företag hade hittills blifvit utan frukt, derfor att de varit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
