Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - KRISTINA (1632—1654) - Tyska kriget 1636—1643. — Johan Baners och Lennart Torstenssons öfverbefäl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och liter sedan sina af tåget genom mellersta Tysklands ödelagda trakter
utmattade trapper förfriska sig något i det rika landet. Hans plan var att kasta
sig emellan hertigen af Lauenburg, som intagit en fast ställning vid Breslau,
och de trapper, som genom Böhmen ryckte an under Piccolomini. Han beslöt
derför att bemäktiga sig Schweidnitz. Hertigen märkte faran, ryckte fram
till fästningens undsättning, men inlät sig oförsigtigt i strid, blef i grund slagen
och tagen till fånga, hvarefter Schweidnitz gaf sig. Derpå inbröt Torstensson
i Mähren och intog Olmlitz, der han gjorde ett rikt byte. Afdelningar af
hans här visade sig framför Brunn, ja, ströfvade ända till granskapet af Wien.
Nu, skulle man tycka, var tiden inne för honom att samla sina krafter och
gå rakt på den kejserliga hufvudstaden. Men Torstensson visste begagna sig af
framgången med den måtta, som är
stora fältherrar egen; han insåg, att
han för tillfället var för svag att
fullfölja anfallet fram mot Donau,
och anträdde- derför sjelfmant
återtåget, sedan han i Olmiitz inlagt en
stark besättning. Han hade i alla
fall genom sin utomordentliga
snabbhet hindrat föreningen mellan de båda
fiendtliga härafdelningarna, slagit den
ena och satt sig i besittning af
Schle-siens vigtigaste fasta platser.
På återvägen besatte han
oder-fästningarna K os el och Oppeln och
inneslöt Brie g; hans goda och
talrika artilleri kom honom vid alla
dessa belägringar väl till pass. Men
då de kejserlige under erkehertig
Leopold och Piccolomini ryckte fram
25 000 man starka, tvangs Torstensson,
som genom att i de eröfrade fästena inlägga starka besättningar känbart
försvagat sin hiir, att ytterligare draga sig tillbaka utefter högra oderstranden. Han
intog slutligen vid sammanflödet af Oder och Neisse ett fast läger för att invänta
förstärkningar, som under Karl Gustaf Vrangel voro i antågande
hemifrån. Sedan dessa lyckligen anländt, hade Torstensson en här af 18 000 raan
och ansåg sig stark nog att våga ett fältslag. Han gick åter öfver Oder mot
söder, tvang fienden att upphäfva belägringen af Glogau och sökte genom
ett låtsadt tåg åt Böhmen förmå honom till strid. Då emellertid den
forsigtige Piccolomini allt jemt undvek drabbning, och då dertill tillförseln
började tryta i den svenska hären, medan fienden, som besatt passen till Böhmen,
egde god tillgång på lifsmedel derifrån, beslöt Torstensson att genom ett
hastigt anfall på Leipzig tvinga sin motståndare ut på öppna fältet eller ock
taga staden med dess rika förråd.
200. Johan Liljehök
(1698—1612).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
