Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - KRISTINA (1632—1654) - Kriget med Danmark. — Freden i Brömsebro 1645
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hafva medfört. Rädd for grannens växande makt, blef han snart från en
kall vän en hemlig fiende. I tysthet motarbetade han Sveriges intressen både
i Polen’ och i Tyskland, der han med Luneburg och flere nordtyska stater
ville bilda ett tredje, neutralt parti och under namn af medlare sökte
inblanda sig i fredsunderhandlingarna. Han hade också understödt
enkedrott-ningen vid hennes hemliga afvikande ur landet och gifvit henne en
till-dykt i Danmark.
Mest retade och skadade Kristian IY dock Sverige genom sitt kittsliga
satt att handhafva öresundstullen. Gj nog dermed, att han, genom att lägga
onaturligt höga afgifter på åtskilliga varor, särskildt krigsfornödenheter, sökte
qväfva sin medtäflares blomstrande handel; han fordrade äfven, att svenska fartyg
skulle stryka flagg för Kronborg, och lät å nyo anhålla redan tullbehandlade
fartyg; på ingen eller ringa anledning blefvo varor förstörda och flere skepp
borttagna. Det svenska namnet skymfades, under det hela landets affärsväsen,
särskildt dess vigtiga handel med Holland, var utsatt for olidliga rubbningar.
Då härtill konung Kristian under hvarjehanda svepskäl företog
rustningar, som syntes den svenska regeringen misstänkta, beslöt denna att hellre
förekomma än förekommas. Man förvissade sig om ständernas bifall genom
att vid 1643 års riksdag hänskjuta frågan om det danska kriget till ett
hemligt utskott. Detta krig var — hvad det tyska aldrig varit — ända från
början med ifver omfattadt af folket, som kände sig kränkt af danske
konungens handlingssätt och med glädje grep till vapen mot en makt, hvilken det
vant sig att betrakta som arffiende. Nya bördor, nya uppoffringar, som blefvo
en foljd af det beslutade anfallet, åtogos med villighet.
Redan den 25 maj 1643 skref rikskansleren till Torstensson om
regeringens afsigter med befallning för honom att ofördröjligen lemua kriget i
kejsarens arfländer och anfalla Danmark. Betecknande för den tidens samfärdsel
är, att denna underrättelse först fyra månader derefter nådde fram till
fältmarskalken. Det var på slottet Eulenberg i Mähren, som Torstensson, medan
hans trupper ströfvade djupt in i Österrike och satte kejsaren sjelf i fara, af
Jakob Törnsköld, regeringens utskickade, mottog det oväntade uppdraget.
Han lydde genast och afbröt alla sina under hand varande företag. Efter
att hafva förstärkt besättningarna i de intagna fästena, gick han in i Schlesien,
uppehöll Gallas med underhandlingar om vapenhvila och begagnade ett infall
af de kejserlige i Pommern som förevändning att draga sig ytterligare åt
norr. Genom att på flere ställen låta göra bro öfver Elbe, som om han ville
gå öfver floden, och genom sina till utseendet planlösa tåg än hit äu dit,
bedrog han fienden med afseende på sin egentliga plan. Det var först då
han hunnit så nordligt som till Havelberg, vid sammanflödet af Elbe och
Havel, som han afkastade all förställning och för de sammankallade
officerarne tillkännagaf sin afsigt. Uti ilmarscher ryckte han derpå mot Holstein,
stod vid midten af december vid dess gräns och hade inom årets slut hela
hertigdömet, så när som på fastena Gliickstadt och Krempe, i sin hand.
Fullkomligt oförberedd träffade underrättelsen om detta inbrott utan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
