Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - KRISTINA (1632—1654) - Tyska krigets sista tid 1644—1648; Torstenssons, Vrangels och Karl Gustafs öfverbefäl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
$ om morgonen till 4 eftermiddagen varade, ändtligen den högste Guden
segern på vår sida nådigst förunnat hafver.»
Å båda sidor kämpades med hårdnackad tapperhet. Alla fiendens
ansträngningar förmådde dock intet mot Torstenssons kloka anordningar. Här,
om någonsin, kan anförarens skicklighet sägas hafva bestämt utgången. Medan
Hatzfeld strax i böljan af slaget lät vilseleda sig utaf en låtsad rörelse af
motståndaren, medan hans underbefälhafvare voro ohörsamma och förifrade
sig, intog Torstensson bakom sitt folk en beherskande punkt, hvarifrån han
kunde öfverskåda och leda det hela. Det var den öfverlägsenhet, hvarmed
han visste att begagna sig af den oländiga markens beskaffenhet, hvilken ej
tillät någon ordentlig strid efter konstens regler, det var den snabba blick,
den säkerhet, hvarmed han förstod att välja och begagna det i hvarje
ögonblick bäst passande vapnet, särskildt
det lätta artilleriet, som här framtvang
en fullständig seger. Torstensson hade
likväl från början ej önskat fältslag,
under det att Hatzfeld i följd af
kejsarens befallning och sina generalers
påtryckning måste strida. I slaget
till-fångatogos sex kejserliga generaler,
bland dem Hatzfeld sjelf, åtta öfverstar,
en mängd högre och lägre officerare samt
öfver 4000 af manskapet. Dessutom
togs fiendens hela artilleri samt 86
fanor och standar. Förlusten af döde och
sirade var å ömse sidor betydlig, hos
de kejserlige omkring 4 000 man, men
bland svenskarne ungefär lika stor.
Det var alltså icke utan stor
uppoffring, som segern köptes, men det
nederlag, som tillfogades fienden, var
förkrossande. Sedan den här, som nyss
med stor möda blifvit uppsatt, var upprifven, kände sig kejsaren alldeles
försvarslös. Från Prag, der han hört kanonaden från Jankovitz och i kyrkorna
forgäfves låtit anropa den heliga jungfrun om bistånd, flydde han tillbaka
till sin hufvudstad. Snart trodde han sig icke ens här säker, utan sände sin
slägt och sina dyrbarheter undan till Steiermark. Torstensson ryckte
nämligen utan motstånd åt söder, framträngde ända till Donau och fattade fast
fot på norra stranden af floden. Han intog till och med brohufvudet gent
emot Wien, och smärre partier af hans här gingo öfver floden; men bryggan
afbrändes och med endast 9 000—10000 man under fanorna kände han sig för
svag att ensam angripa. Han beslöt derför att invänta Ragoczi, som med
en betydlig här var i antågande, men som dels af fruktan för österrikarne,
dels emedan han ej ville med ett genomtåg stöta ungrarne ifrån sig, fram-
Srfriges historia. IV. 21
212. Axel Lilje
(1603-1662).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
