Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - KRISTINA (1632—1654) - Kristinas senare regeringsår och tronafsägelse (1654)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
missnöjet med hennes godtyckliga och slösaktiga styrelse ständigt växte, och
huru ropen pä reduktion blefvo allt mera oemotståndliga; men hon ville å den
andra icke ändra sitt uppförande eller göra något för att bota det onda.
Stormen hade väl för ögonblicket gått öfver, men den skulle återkomma med
fördubblad styrka. Kristina kände sig för svag att möta den; hon ville hellre
vika än falla och lemnade derför, medan ännu tid var, ledningen åt en
starkare hand. Utledsen vid regeringsomsorgerna och det beständiga talet om
hennes tormälniug, hade hon för att få vara i fred intet annat val än att
antingen helt och hållet öfverlemua sig åt rådets ledning och träda i gifte,
hvaraf det ena var henne lika motbjudande som det andra, eller ock att
nedlägga spiran. Valet blef henne ej svårt, så mycket mer som hon trodde, att
hennes beslut skulle väcka stort uppseende. Det ovanliga i skådespelet af en
drottning, som frivilligt afstår en krona, har utan tvifvel mäktigt lockat
hennes romantiskt anlagda sinne, på samma gång hon längtat efter ett friare lif
i södern, der hon ostördt kunde egna sina dagar åt att njuta, hvad vetenskap
och konst hade ypperst och skönast. Glansen af hennes förra ställning skulle
följa henne dit, medan hon undgick alla de obehag, som med utöfvaudet af
den kungliga värdigheten voro oundgängligen förenade.
Vi hafva endast dygtigt berört bevekelsegrunderna till drottningens
beslut. Härom har från många håll tillräckligt blifvit ordadt och skrifvet,
medan i sjelfva verket innersta upphofvet och första utvecklingen af en sådan
föresats, såsom förborgade inom Kristinas eget bröst, alltid skola undandraga
sig betraktarens blick. Säkert är emellertid, att tanken på trouafsägelsen
tidigt vaknat hos henne. Redan fem eller sex år innan hon offentligen
uttalade sin afsigt, hade hon yppat den för Chanut, Louis XIV:s sändebud,
hvilken synes hafva varit den förste, som i denna fråga fått mottaga hennes
förtroende. Visserligen vinner hennes bild ingalunda i klarhet, om vi föreställa
oss henne såsom under åratal bärande denna tanke inom sig. Tvärt om synas
många af hennes handlingar derigenom endast så mycket mer besynnerliga.
Huru kunde hon till exempel med en sådan föresats for ögonen under lång
tid arbeta på att göra sin kröning så praktfull som möjligt? Det är fåfängt
att söka en förklaringsgrund. Hos henne måste allting eller intet väcka
förundran; hon är fullkomligt oberäknelig, en sammansättning af motsatser. Af
alla sitt köns egenskaper egde hon egentligen en enda, men denna i hög grad:
nyckfullheten.
Hade Kristina också för ett ögonblick vacklat i sitt beslut, så iuträffade
dock snart en händelse, som bidrog att göra det fastare än någonsin,
nämligen upptäckten af den messeniska sammansvärjningen. Den oro, som
så blifvit kallad, förorsakades af en smädeskrift, hvilken befans författad af
Arnold Messenius, tillhörig en slägt, som gjort sig känd för sitt suille, men
också för sitt oroliga lynne och sina stora olyckor. Både hans farfader, den
lärde och hetsige Johan Messenius, och hans fader Arnold Johan hade i
följd af den förres politiska öfverilningar sedan Gustaf Adolfs tid hållits i
hårdt fängelse i Finland. Den gamle Johan dog i fängelset, men genom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
