Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - KARL X GUSTAF (1654—1660) - De polska och ryska krigen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
evigt» skilde Ostpreussen från Polen och förklarade kurfursten och hans
efterträdare i detta land såsom suveräna. För öfrigt talade fördraget om
West-preussen och Kassuben, Livland och Kurland, Samogitieu och Semgallen
såsom Sveriges »minsta» vinst vid eu blifvande fred med Polen. Det vitnade
derom, att Karl Gustaf, huru omsnärjd af faror han än var, fortfor att efter
eröfringsly st nådens ingifvelser bygga sina luftslott.
Kurfursten såg sakerna mera praktiskt och gaf kort efter fördragets
afslutande sin bundsforvandt det rådet att sluta fred med Johan Kasimir mot
dennes försäkran om Livlands definitiva af trädande och afsägelsen af alla
au-språk på Sveriges krona. Till sådana råd ville Karl Gustaf naturligtvis icke
lyssna. Han ansåg sjelf sin ställning väsentligen förbättrad. Han räknade
på Brandenburg, och han vann dessutom Ragoczi och kosackerne genom löften
oni polska land, dem han ej egde. Fördraget med Ragoczi afslöts den 6 (16)
december 1656. Ej långt derefter bröt Karl Gustaf efter lång hvila upp med
sin här från högra weichselstranden för att fördrifva polackame från
gran-skapet af Danzig. Han kunde ej förmå dem till en drabbning. Czarniecki
läfc det polska fotfolket och artilleriet stanna hos Johan Kasimir vid Danzig
och skyndade sjelf med kavalleriet söder ut till öfre Polen, men eftersattes
af den skicklige partigängaren, öfverste Rutger von Ascheberg, som
upphann honom vid Konitz (23 december) och tillfogade honom högst
betydande förlust.
Med segern vid Konitz slutade svenskarnes fälttåg i Polen 1656. Under
tiden hade Sveriges östersjöländer blifvit hemsökta af alla krigets fasor. Tsar
Alexei, hvilken ej ville med Sverige dela ett rof, som han utsett åt sig sjelf,
lyssnade allt mer till våra fienders intalanden; han vidtog omfattande
rustningar, fängslade de svenska sändebuden och inföll slutligen ilngermanland
och Karelen under förfärliga ödeläggelser. Af brist på medel voro inga
kraftiga försvarsanstalter gjorda; fästningarna voro i förfallet skick, trupperna
fataliga och med det allra nödvändigaste knapt försedda. Någon hjelp kom
från Polen, ehuru otillräcklig. Våra östanhafsländer voro mest hänvisade till
sig sjelfva. De la Gardie, som skulle föra dem an, var ej mannen i
ögonblickets trångmål. Att försvara det öppna landet var en omöjlighet; det
öfversvämmades och ödelädes af de tallösa ryska skarorna. Fästningarna
köllo sig i allmänhet, tack vare besättningarnas tapperhet och ryssarnes
okunnighet i belägringskonsten. Hufvudstriden utkämpades utanför vallarna af
Riga, Livlands hufvudstad, som af tsar Alexei med en ofantlig här belägrades
från slutet af augusti 1656. Försvarets högsta ledning tillkom Magnus Gabriel
de la Gardie, som utan tvifvel visade personligt mod; men hans flesta
åtgärder klandrades i de skarpaste ord af konungen, som förständigade honom
att »i militärväsendet förtro sig till generalmajor Helmfeldt, efter han det
verket väl förstår». Simon Grundel Helmfeldt, Rigas tappre guvernör,
tillkommer också i främsta rummet äran af dess lyckliga försvar. I början
af oktober måste tsar Alexei upphäfva belägringen, sedan han offrat några
tusen menniskolif och gifvit prof på otympligheten af sin krigskonst. Vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
