Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - KARL XI (1660—1697) - Förmyndarregeringens upprättande. — Frederna 1660—1661
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
för en framstående politisk plats. Men det var väl knappast derpå de
höga herrarne tänkte; for dem var det värre, att han tillhörde det
pfalz-zweibriickiska furstehuset och derfor i sin nya ställning antagligen skulle
komma att skada de aristokratiska intressena. Högt sades detta icke ut;
man lät i stället förstå, att hertigens ärelystnad kunde väckas och blifva
farlig för konungen och riket. En Karl IX kunde lefva upp i Adolf Johan.
Efterveriden behöfver likväl knappast misstaga sig om den innersta, outsagda
auledningen till adelns missnöje. Karl Gustafs testamente vitnade tydligen
ora en sträfvan att betrygga reduktionen och skydda konungamakten mot
vissa aristokratiskt-republikanska planer. En sådan sträfvan var utan tvifvel
föga behaglig för massan af den tidens adel, som arbetade på att undergräfva
både bondefrihet och konungamakt.
Anloppet mot den döde konungens
yttersta vilja blef derför starkt, och
rådet förenade sig med riddarhuset
att göra den om intet.
Mot sådana planer stälde sig
de ofrälse stånden. De ville blifva
vid testamentet. Det var enligt deras
tankar af ständerna sjelfva
fram-kalladt; det stode på laglighetens
grund, och dess afvikelser från
hiifd-vunna former vore ej större, än att
de borde medgifvas af aktning för
en stor och om sitt land fortjent
konung. Presterne, hvilka under
ledning af biskop Enander gingo i
spetsen för motståndet mot adeln,
undertecknade en förbindelse att hålla fast
vid konungens testamente och voro
sålunda lika beslutna som rådet, hvilket
enligt Per Brahes försäkran skulle afgå,
om hertigen komme in i regeringen.
Ställningen var vådlig och fråga kunde verkligen uppstå, om till anfallen
af yttre fiender äfven skulle sluta sig ett borgerligt krig. Man fann snart
å ömse sidor nödvändigheten af en eftergift, och det blef i synnerhet de
ofrälse stånden, som måste gifva vika. Det blef dem lättare, emedan
samtidigt hertigen sjelf genom obetänkta handlingar skadade sin sak hos sina
egna vänner. Den 16 februari 1660 beslöt riksdagen, att konungens testamente
skulle hvila »såsom orördt och ouppbrutet» till konungens begrafning och att
regeringen emellertid skulle föras af rådet under enkedrottningens
ordförandeskap. Beslutet fattades i hufvudsaken efter förslag af biskop Enander. Det
betecknade för öfrigt icke en afgörelse, endast ett uppskof, ett stillestånd,
som man ingick under trycket af de yttre farorna.
303. Hertig Adolf Johan
(U.29-1G89).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
