Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - KARL XI (1660—1697) - Karakteristik af förmyndarregeringen. — Dess inre och yttre politik (1660—1672)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Till krigsväunerne inom rådet hörde framför andra Klas Tott, Vrangel,
jG. 0. Stenbock och de la Gardie; den sist nämde var den inflytelserikaste
bland dem alla. Mot dessa herrar med det lätta sinnet stalde sig andra mera
kloka och besinningsfulla, talande för sparsamhet och fred; sådana voro Erik
och Göran Fleming, Bengt Oxenstjerna och Gustaf Bonde. Den vigtigaste
var Bonde både genom sina grundsatser och genom sin ställning i.regeringen,
•der han oaflåtligen sökte motverka de la Gardie. Hans politiska läror bildade
•ett system med följdriktighet och sammanhang. Orsakerna till rikets olyckor
voro enligt hans åsigt att söka i en dålig hushållning och i dessa krig, som
•ödde folk och land och gåfvo ringa viust. Sverige skulle derför behålla
fre-•den, stärka sitt försvar och ordna sin drätsel, det skulle sålunda betrygga sin
.sjelfständighet utåt och blifva herre öfver sitt öde. Reduktionen skulle
verkställas, donationer ytterst sparsamt eller helst alls icke utdelas, öfverflödiga
tjenster iudragas och lönerna mera afpassas efter rikets tillgångar; en fast
stat skulle uppgöras och rikets gäld småningom af betalas genom möjliga
öfver-^skott och ständernas åtagna bevillningar. Sådana voro några af
hufvudpunk-t^rna i Bondes politiska system; det vitnade om en framsynt man, som ville
på staten tillämpa gruudsatserua för sin egen kloka hushållning. I andra
delar af systemet framlyste aristokraten, kanske icke utan fördom, men med
ädel hug. Han ville åt adeln betrygga dess ställning såsom det herskande
ståndet i riket och ansåg det vara till allas väl. Han fattade likväl
nödvändigheten af reformer både för att mildra oviljan nedifrån och bota splittringen
inom adelns eget sköte.
Endast med svårighet lyckades det för Bonde att inom rådet göra sina
grundsatser gällande. Det var i början af förmyndartiden, då ännu flertalet
nf de styrande leddes af de bästa föresatser. Regeringeus män beslöto så godt
.som genast, att reduktionen skulle fortsättas för att efter ständernas önskan
»med forderligaste till en god ändskap befordras», och de bestämde tid efter
.annan, att donationer icke skulle utdelas, framför allt icke åt dem sjelfva.
Men det visade sig snart, att regeringen saknade kraft att bringa sina beslut
i verkställighet. Reduktionen, under ett par år bedrifven med större ifver,
tynade snart af igen, och dess vinst var, sedan tolf år förgått, ej hälften så
stor, som den varit under Karl Gustafs dagar. De indragna godsen gingo
för öfrigt å ny o förlorade för kronan. När Bonde och hans meningsvänner
voro för svaga eller de yttre påtryckningarna för starka, strödde rådet
donationer omkring sig med gifmild hand. Adliga supplikanter funnos i mängd
och de styrande tänkte som drotsen, att godsen gåfvo mest i de enskildes ego,
eller ansågo med kansleren »reduktionen vara dertill gjord att desto bättre
kunna belöna väl fortjente och hjelpa de nödstälde». I allmänhet hade
regeringen svårt att motsätta sig adliga anspråk, allra minst om de hördes ur
hennes egen krets. Att hennes medlemmar icke blott gåfvo, utan äfven
rikligt togo för sig sjelfva, är en af de mörkaste fläckarna på hennes styrelse.
Med frågorna om donationer och förläningar samt reduktionen
sammanhängde nära frågan om statsregleringen. Bonde hade stält den främst på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
