Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - KARL XI (1660—1697) - Statshvälfningen och redaktionen. — Riksdagarna 1680 och 1682
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
uppstod, fåldes skarpa ord mot de ofrälse stånden, i synnerhet derför, att de
syntes vilja föreskrifva adeln lagar och med maktspråk framtvinga, hvad endast
i frihet borde gifvas. Suppliken bifölls och blef samma dag till konungen
framburen, men det beslöts äfven att utarbeta en motskrift, som skulle
gen-drifva de ofrälses påståenden och bevisa adelns rätt att oqvald besitta hvad
den fått.
Riddarhuset böljade i sjelfva verket med att afslå hela reduktionen.
Det skulle snart intaga en annan standpunkt under trycket ofvan ifrån, och
sedan söndringen i dess eget sköte hunnit att göra sig fullt gällande. Den
29 oktober 1680 kom frågan före igen. Man talade om den motskrift, som höll
pa att sättas upp, och reduktionspartiets ledande män frågade, om den kunde
gagna konungen och riket. Hans
Vacht-raeister trädde äfven här i förgrunden,
våldsam och utmanande. Han ansåg,
att ej staten mycket lisades af adelns
tvist med de ofrälse, och att man ju
förr ju hellre skulle förena sig om
det, hvartill man eljest af andra skulle
tvingas. Liksom i förbigående nämde
han ock, att konungen måste hafva
igen de utrikes provinserna, gref- och
friherreskapen samt Norrköpings
be-slutsgodsen, men förväntade, att de
fattige, som ej fått mer än några hundra
daler, skulle få sitt behålla. Det var ett
reduktionsforslag i sammandrag och
ansågs icke utan skäl uttrycka Karl XI:s
egna tankar. Med landtmarskalkens
medgifvande togs det genast under
behandling, trots många funnas, som
fram-höllo det fonnvidriga och lagstridiga
deri. Öfverläggningen blef allt lifligare, och riddarhuset liknade till sist ett
upprördt haf, öfver hvilket reduktionsmännen såsom de starkaste lotsade sig fram
till målet. Hela förloppet bar revolutionens omisskänliga drag. Slutligen
framförde den tredje klassen sitt bifallande votum, läggande likväl vigt dervid,
att de mindre förläningarna blefve från reduktionen undantagna. Den andra
klassen samtyckte äfven, ehuru under protest af flere bland dess medlemmar.
Den första klassen deremot kunde icke förena sig, och för den samma blef
aldrig något votum afgifvet. En del af den samma hade under det
parlamentariska tumultet aflägsuat sig för att hos konungen sjelf söka sitt skydd.
Landtmarskalken förklarade ändock reduktionen afgjord i bufvudsak, och
dervid för blef det, ehuru försök gjordes under de följande dagarna att
upp-rifva ett beslut, vid hvars fattande man ansåg, att den revolutionära
våldsamheten allt för omildt skjutit åt sidan lag och ordning.
S r r r ;,je» h is t<> ria. IV’.
362. Hans Vachtmeiater
(1611—1714).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
