Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - KARL XI (1660—1697) - Statshvälfningen och redaktionen. — Riksdagarna 1680 och 1682
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
när det gälde att taga de stora stegen framåt pa en väg, dit icke han, men
händelserna fort hans fädernesland. Så fortfor den svenska riksdagen att
lefva under Karl XI:s dagar. Det är sant, att den lefde lika som i skufjgan
och användes blott for att gifva en större helgd åt enväldets tankar och
befästa dess arbete. Men den lefde ändock for att slutligen träda räddande
emellan, när enväldet här som öfver allt bragt fäderneslandet i fara genom
sina egna öfverdrifter.
Det dröjde ej längre än till 1682, förrän Karl XI ansåg
omständigheterna fordra sammankallandet af en ny riksdag. Den kom, om man så
vill, att utgöra slutet af den hvälfning, som 1680 tagit sin begynnelse. Den
kom äfven att erbjuda samma skådespel som sin närmaste föregångare.
Ekonomiska och konstitutionela frågor väckte nu som 1680 lidelserna till utbrott
och blottade den söndring, som allt jerat skilde de frälse från de ofrälse
samt stälde mot hvarandra den gamla och den nya adeln på Sveriges
riddarhus. Inom sekreta utskottet, utvaldt af konungen bland de tre högre ståndeB,
drabbade de fiendtliga motsatserna skarpast tillsammans. Konungen såg under
dessa förhållanden sin makt växa; honom sökte och för honom böjde sig de
kämpande partierna i gemensam underkastelse. Sjelf osynlig, ledde han allt
efter en uppgjord plan och lät liksom 1680 inom stånden de förslag väckas,
hvilkas genomdrifvande var hans yttersta syftemål.
Bland dé handlande personerna må i främsta rummet nämnas
landt-marskalken, landshöfdingen, friherre Fabian Yrede, från denna tid och
under en lång följd af är enväldets kanske kraftfullaste och dugligaste
tjenare. Bland förkämparne för det nya statsskicket framstodo på
riddar-huset konungens förtrogne, den snillrike och smidige Erik Lindsköld, Robert
Lichton, Anders Lindhjelm, Hans Mörner och Konrad Gyllenstjema. Såsom
förespråkare för den gamla högadeln och dess ramlande välde stodo, ehuru
med brutet mod, den förut omnämde Per Sparre, grefve Karl Gustaf
Oxen-stjerna samt landshöfdingen, friherre Anders Liljehök. I presteståndet fördes
ordet af erkebiskop Olof Svebilius, i borgarståndet af den kraftfulle,
hänsynslöse Olof Thegner samt i bondeståndet af Didrik Kristersson från Upland.
Riksdagen, som begynte den 2 oktober 1682, öppnades med öfliga
ceremonier den sjunde. Anledningen till dess sammankallande hade närmast varit de
ganska stora yttre faror, som vid denna tid hotade vårt fädernesland i följd af
omkastningen i dess yttre politik. Detta tidernas »eftertänkliga och bistra skick»
fick sitt uttryck i de kungliga propositionerna, den allmänna och den sekreta,
hvilka företrädesvis gjorde försvarsverkets ytterligare stärkande och
riksskul-dens afbetalande till föremål för ständernas öfverläggningar. Den förra frågan
företogs snart till behandling och visade tillfyllest splittringen inom riksdagen.
Karl XI:s egen önskan, mer antydd än direkt uttalad, var utan tvifvel. att
ständerna skulle medgifva en fullständig tillämpning af det system, som allt
ifrån Gustaf Adolfs dagar varit delvis genomfördt i roteringen eller det vissa
knekthållet. Derom var också tal inom stånden och i synnerhet mellan adeln
och bönderne, hvilka båda samhällsklasser hela frågan i främsta rummet gälde.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
