Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - KARL XI (1660—1697) - Förmyndarräfsten. — Reduktionens utförande. — Reduktionen i de eröfrade landskapen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från förmyndarräfsten vänder sig uppmärksamheten naturligt till den
efterräkning, som bär namn af stora reduktionen. Vi hafva sett, huru den
framgick såsom en nödvändig följd af föregående förhållanden. 1680 års
stränga beslut blef den bittra frukten af en svag styrelses politiska misstag
och borde hafva iärt mer än en, huru klokt det hade varit att söka bot i tid,
»innan olyckans nät drogs alla öfver hufvudet». Den lärdomen, en gång
uttalad som en varning, gick ohörd förbi. Man roade sig i stället att öka
missförhållandena och lägga hinder i vägen för en rörelse, som var nödvändig o^h
naturlig. Men floden växte: den bröt alla hinder till sist och for förhärjande
fram. der den eljest kunnat styra sitt lopp i lugna och välgörande flöden.
Reduktionen blef icke en reform: den blef en ekonomisk och politisk
revolution i vår historia. De ypperste af dem. som gingo under deri. hade
knappast rätt till någon klagan.
Hela denna reduktion kom att blifva Karl Xl:s förnämsta lifsgerning
och följde honom ända in i döden. Det ena krafvet lika som födde det andra,
och till sist fans det ingen af samhällets klasser, som af den stora hvälfningen
blifvit oberörd. Utan tvifvel stödde sig detta återtagande af kronans
egendom både på billighet, nödvändighet och lag; men säkert är, att Karl XI
ofta öfverskred hofsamhetens gräns och rakade ut för den ytterlighet, »till
hvilken en förståndig och rådig man ej gerna borde skrida . Det berodde på
hans lynne och hans ensidiga uppfattning af statens rätt, hvilken enligt hans
tanke ej af något, ej ens af hans eget kungliga ord, kunde inskränkas eller
tillintetgöras. För öfrigt framträder i hela det vidlyftiga reduktionsarbetet
Karl XI personligen. Han är sjelf den ledande, den i sista hand bestämmande
och öfvervakar på det nogaste det snabba utförandet af de fattade besluten
utan att frukta det högljudda missnöjet eller hatet af de genom reduktionen
lidande och utan att lyssna till de många spådomarna om hans egen
undergång. Hans allt för stora stränghet låter sig ej förnekas, och för
efterverl-den kan det synas ibland, som om hämden och vreden gått i den oblidkelige
monarkens spår. Vi fä likväl icke låta vårt omdöme förvillas. Huru mycket
än Karl XI på goda grunder upprördes öfver en aristokratisk egennytta, som
allt för hänsynslöst tagit statens tillgångar i anspråk, är det för visso sant,
att han ej tänkte blott på vedergällningen för begångna synder, och ännu
säkrare är det, att icke, såsom illviljan påstått, förvärfsbegäret eller lusten att
samla skatter för skatternas egen skull drifvit Karl XI att beröfva sina
undersåtar deras egendom. För honom var reduktionen aldrig annat än ett medel,
.*>in raaste tillgripas för att upprätta Sverige ur dess djupa förfall och
återskänka det ordning i det inre, ett ekonomiskt oberoende samt en yttre
sjelf-standigbet. För öfrigt må det ihågkommas, att strängheten, som var
oförneklig, drabbade utan mycket anseende till personen; de hårda slagen föllo ej
blott öfver politiska motståndare och oförsonliga fiender, sådana som Klas
Rå-lamb och hans gelikar, de föllo äfven öfver nära anförvandter, uppriktiga
vänner och trogna tjenåre och icke minst öfver skaror af dem, som varit med om
att sätta den stora hvälfningen i gång i den hemliga tanken, att den icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
