Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - KARL XI (1660—1697) - Förmyndarräfsten. — Reduktionens utförande. — Reduktionen i de eröfrade landskapen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
verk, som af Karl XI erhöll ny fullmakt och nu hade att ställa sig till
ovil-korlig efterrättelse, icke ett riksdageus beslut, men en kunglig
reduktions-stadga och öfriga resolutioner i ämnet, som af Karl för särskilda fall
pröfva-des lämpliga. Hvad som snart blef klart var, att konungen ej tänkte hejda
reduktionen i dess lopp, utan i stället drefs allt mer» att fora den öfver det
rimligas gräns. Med det sätt att resonnera, som utmärkte Karl XI och haa«
tjenare, kunde till sist all enskild eganderätt ifrågasättas och fordran ställas
på en reduktion af all jord till kronan, då den kanske en gång i tiden varit
hennes egendom. De grundsatser, som vid reduktionen allt skarpare följdes,
skulle slutligen hos hvar och en väcka fruktan att förlora den torfva, som fran
urgammal tid innehafts med oömtvistad rätt. En af dessa grundsatser var.
att bevisningsskyldigheten ej ålåg kronan, som gjorde krafvet och ofta stödde
det på obestyrkta uppgifter, utan innekafvaren, för hvilken svårigheten att
åstadkomma full bevisning för åtkomstens laglighet växte, ju längre tillbaka
i tiden han tvingades att föra den. En annan grundsats, tillämpad redan pa
grund af 1680 års beslut, uttrycktes sålunda i ett kungabref, »att kungl. maj Is
höga rätt och intresse alltid så giltiga äro, att hvarken vana, häfd eller
preskription någon tid gälla kunna». Det var tillämpningen af denna grundsak
som i synnerhet gaf anledning till ändlösa kamerala undersökningar och snart
förde hela reduktionen ut på det villande haf, der gränsen mellan statens oeh
den enskildes rätt blef omöjlig att urskilja. Men hvad deraf kunde följa och
verkligen följde var en stor osäkerhet hos alla om hvad de verkligen egde
och en deraf härflytande rubbning i den allmänna krediten, som med statens
välförstådda intresse var oförenlig.
Efter 1682 års riksdag griper Karl XI sjelf oupphörligt in i
reduktionens gäng. Han är den i allt ledande och i sista hand afgörande. Med en
viss otålighet drifver han verket frain för att bringa det till slut, på samma
gång som han och hans män genom nya räfstpåhitt synas vilja göra
reduktionen evig. Utan hänsyn genombröt han alla former, hvilka i hans tankar
inneburo ett hinder eller medförde ett dröjsmål. Reduktionskommissionen
fortfor att sammanhålla verket, men under eller rättare bredvid den samma växte
upp reduktionsmyndigheter, arbetande på egen hand och emottagande
befallningar omedelbart från konungen. Landshöfdingarne voro verksamma inom
sina län, förtecknade kronogods, pröfvade och reducerade, hänskjutande endast
de tvistiga fallen till reduktionskommissionen och lemnande sådana, der
mil-dring kunde förekomma, till konungens eget afgörande. Ibland fick
reduk-tiouskommissionen, ibland landshöfdingarne från konungen emottaga listor pa
gods, som skulle indragas. Det var icke nog härmed. Till påskyndande af
gåfvogodsens indragning utsändes pa våren 1683 reduktionskommissarier till
de särskilda orterna. Räfsten gjordes sä att säga ambulatorisk, på det att den
desto säkrare skulle träffa sina offer. Till sådaha kommissarier utsagos de
driftigaste bland kommissionens män, en Lindhjelm, en Cronsköld, en
Gyllenborg. De erhöllo till biträden tvenne adelsmän i hvarje landskap och hade att
rätta sig efter en för dem utfärdad gemensam instruktion. I sjelfva verket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
