Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - KARL XI (1660—1697) - Förmyndarräfsten. — Reduktionens utförande. — Reduktionen i de eröfrade landskapen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Icke dess mindre är det sant, att reduktionen för den livländska adeln blef
hårdare och mer ruinerande än för den svenska. I riktigt bistra former tedde
sig den stora räfsten, först sedan Hastfehr blifvit Livlands generalguvernör.
Han var de nya åsigternas man och enväldets mest nitiske tjenare — icke
tadelfri, men egande framstående förtjenster. Mot den sjelfsvåldiga, styfsinta
tysk-livländska adeln visade han i början ganska stort tillmötesgående, men
tröttnade efter hand, när inga lämpor hjelpte, och ingaf sedan utan tvifvel
Karl XI den föreställningen, att stränghet vore det enda sättet att
betvinga Livlands motspänstiga ridderskap. I början såg det väl ut, som skulle
strängheten bära sin frukt och framkalla den »devotion», som Karl XI älskade
att finna hos sina undersåtar; men i landtdagamas skrifvelser och beslut
fort-lefde allt jemt den gamla andan och röjde sig inflytelsen af dessa »kloka och
spetsfundiga hufvuden», för hvilka Karl XI faderligt varnade sina livländare.
Andtligen tog det kungliga tålamodet slut, och Karl XI skred till hvad
som måste anses vara »ytterligheten» i den livländska reduktionen. Genom
ett bref af den 6 november 1688 förklarades såsom reducibla äfven de förut
skonade så kallade »medbragta godsen» eller sådana, som af ridderskapet
innehades redan före den svenska eröfringen. Dermed var reduktionen
utsträckt ända »till härmästarnes tider» i öfverensstämmelse med 1680 års
riksdagsbeslut. Ännu ett försök gjordes väl att förlika den livländska adelns rått
med Karl XI:s anspråk. Det skedde genom den deputation, hvilken hösten
1690 på konungens egen befallning öfverreste till Sverige och der stannade
ett år, upptagen af täta underhandlingar med rådet och Karl XI personligen
om »det rätta förståndet» af ridderskapets privilegier. Dessa privilegier voro
alldeles icke oomtvisteliga. En af de deputerade var kaptenen Johan
Reinhold Patkul; en man af rik begåfning och mycken bildning, djerf och
förslagen, våldsam och hämdlysten, vän af friheten och fäderneslandet, men
uppfattande båda på ett feodalt-aristokratiskt sätt. Han var för öfrigt rå och
brutal, i synnerhet mot dem, som voro under honom i börd och samhällsställning.
Lidelsefull till sin natur, kunde han i vredens ögonblick falla utmanande ord, men
var i det hela en forsigtig man med stor förmåga att vid hotande fall satta
sin egen person i säkerhet. Redan förut hade Patkul tagit del i den livländska
adelns motstånd; från denna tid blir han äfven den synlige ledaren för sina
lafidsmän. I Sverige lyckades han intet väsentligt utverka till deras förmån.
Återkommen till Livland, blef han hufvudpersonen på landtdagen i Wenden
1692 och dikterade der de vigtigaste och djerfvaste besluten. Ett af dessa
beslut var tillsättandet af ett ständigt utskott, hvilket äfven mellan
landt-dagarna skulle bevaka ridderskapets intressen. Det fick nu i uppdrag att i
hela adelns namn affatta en ny böneskrift till Karl XI. Skriften författades
af Patkul, som var en af utskottets medlemmar, samt afgick, vederbörligen
undertecknad af landtmarskalk och landtråd, till sin bestämmelse. Allt igenom
utmärkt af en lidelsefull ton, var den geuom sina starka skildringar af
Livlands ytterliga elände äfven betänklig till sitt innehåll, emedan den af
konungen knappast kunde fattas annorlunda än såsom en indirekt anklagelse för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
