Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - KARL XI (1660—1697) - Den inre styrelsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nu var önskvärd äfven från den synpunkten, att enväldets läror borde i den
nya lagen få sitt uttryck. Ständerna förstodo Lindskölds vink och anhöllo
hos konungen, att han skulle låta »öfverse, förbättra och i god ordning bringa
lagen». Karl XI förklarade sitt bifall och uppdrog arbetet den 6 december
1686 åt en stor kommission af tolf lagfarna män under ordförandeskap af Erik
Lindsköld. Det hade varit Karl XI:s hopp, att kommissionen med hjelp af
gjorda förarbeten skulle snart blifva färdig med sitt verk. Det hoppet gick
icke i uppfyllelse. Med många förändringar i sin sammansättning fortfor
kommissionen att lefva och arbeta under nära femtio år; den slutliga frukten
af dess mödor blef 1734 års lag. Flere balkar af denna lag utarbetades,
granskades och gillades redan under Karl XI:s dagar, och på flere, som ännu
icke hunnit fullbordas, var arbetet vid konungens död långt framskridet. Allt,
äfven det, som Karl XI godkänt, har visserligen sedan blifvit å nyo öfversedt och
kanske i många punkter förbättradt, men visst är det ändock, att äran af det
verk, som heter 1734 års lag, hör både enväldet och frihetstiden till.
Ledd af krigets bittra erfarenheter, arbetade Karl XI både strax före
och efter fredens afslutande på försvenskningen af de dansk-norska
landskapen. Att nå det målet var af vigt i synnerhet med hänsyn till
Skåne, der under kriget kärleken till det gamla moderlandet visat sig for det
nya så farlig. Det borde väl efter hand blifva annorlunda. I allt större
mängd togo svenska adelsmän de forna dansk-skånska herregodsen i
besittning, och en inflyttning af svensk allmoge egde väl äfven rum i det nästan
förödda Skåne, som Karl XI syntes vilja göra till ett nybyggarland för de
närgränsande provinserna af det gamla Sverige. Men Karl XI ville
åvägabringa en snar och fullständig gemensamhet i språk, sed samt kyrklig och
borgerlig ordning, emedan denna gemensambet tycktes vara den enda säkra
underpanten på en framtida trohet. I denna riktning gingo Karl XI:s
bemödanden, i hvilka han understöddes af många, i synnerhet af den
svenskfödde biskopen öfver Lunds stift, Knut Hahn, samt generalguvernören öfver
Skåne, Halland, Göteborgs och Bohus län, den på en gång kraftfulle och
rättrådige Rutger von Ascheberg. Försvenskningen börjäde från roten och
tillräckligt tidigt, för att det må vara tillåtet att i Karl XI:s åtgärder spåra
Johan Gyllenstjernas inflytande. Redan år 1678 afgingo bref till biskoparne
öfver de danska landskapen, hvari de anbefaldes tillse, att barnen i skolorna
undervisades i svenskt språk, att svensk kyrkoordning följdes, samt att i
församlingarna insattes svenska prester, under det att prester från de eröfrade
landskapen erhöllo befordran inom det öfre Sverige. Innehållet af freden
i Lund gjorde emellertid, att dessa djupgående förändringar icke kunde
genomföras utan befolkningarnas fria medgifvande. Det blef också vunnet. Så
begärde skånska presterskapet på ett möte i Malmö 1681 »uniformitet» i
kyrkoväsendet med Sverige; städernas fullmäktige instämde längre fram deri
och anhöllo tillika om införandet af svensk borgerlig lag. Äfven bönderne
liafva fort samma tal, och adeln har 1683 lemnat sitt medgifvande.
Försvenskningen gjorde öfver allt snabba framsteg. Hufvudmedlet var folkets
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
