Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - KARL XII (1697—1718) - Myndighetsförklaringen. — Fredsåren 1697—1700
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
innan qvällen brutit in, hade ett ständernas utskott uppvaktat konungen och
mottagit hans nådiga bifall till deras »trägna ansökan».
Så var Karl XII vorden myndig. Den 29 november 1697 öfvertog han
sjelf regeringen, och några dagar derefter lät han högtidligen hylla och smörja
sig såsom konung. Kronan fäste han sjelf på sitt hufvud; någon
konungaförsäkran afgaf han icke till sitt folk. Det var i öfverensstämmelse med enväldets läror,
i hvilka han blifvit uppfostrad och som hvarje dag af den slafviska lydnaden
predikades i hans öra. Adeln, som väntade belöningen för sin undersåtliga
ifver, såg sig grundligt sviken i sitt hopp. Den 4 december 1697, på årsdagen
af slaget vid Lund, framförde den sina besvär och en ödmjuk bön om lindriug
i redaktionens stränghet. Svaret blef ett afslag och vitnade, att Karl XII
höll på sin faders verk. Tvärt om fortgingo under de första åren reduktions-
och liqvidationsarbetena nästan med
samma stränghet som förut, och Karl
XII grep ofta in för att påskynda
verket. När han sedan vid krigets
utbrott aflyste reduktionen eller satte
en gräns för den, skedde det af
statsekonomiska be vekelsegr under, alls
icke af någon medkänsla för vår
gamla aristokrati eller af någon
tanke derpå, att en orättvisa skett, som
borde godtgöras.
Sveriges öde var sålunda af det
svenska folket sjelft lagdt i en
femtonårig gosses hand. Om det skedde
i en lycklig eller olycklig stund, kan
vara svårt att säga. Oss vill det
synas, att olyckan, om deu kommit,
kom mindre genom beslutet af deu
8 november, som gjorde slut på en
svag regering, än genom dödsbudet
den 5 april, som stälde Karl XII i brytningspunkten af hans lif utan
stödet af hans faders ledning och föredöme. Vorden regerande konung, tycktes
Karl vilja sjelf styra sitt rike med mycket allvar, men med stark egenvilja,
visande en ytterlig ömhet om sin kungliga makt. Efter allt att döma var
han ännu mer sjelfherskare än fadern, och hans undersåtars krypande
underkastelse kunde ej annat än stärka hans tankar om det enväldiga
kungadömets gudomliga rätt. På denna rätt har Karl XII aldrig tviflat. Sluten
och outgrundlig, bestämd och befallande, gick han fram sin väg, väckande
undran och beundran genom sin tidiga själsutveckling och det karakterens
jemnmått, som visade sig midt ibland de naturliga yttringarna af gossens
friska, öfverdådiga ysterhet. I sitt uppträdande som herskare öfverilade han
sig aldrig, höll noga på sitt kungliga majestät och behandlade sina gamla
898. Karl Piper
(1647-1716).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
