Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - KARL XII (1697—1718) - Afsättningskriget mot August II. 1702—1706
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ungefär 1100 nian, döde och sårade; bland de förre var hertigen af
Holstein-Gottorp, hvilken i spetsen för den venstra flygeln dödligt sårades redan vid
första anfallet på fienden. Efter vunnet fältslag drog Karl XII åt söder och
eröfrade (31 juli) Krakov utan blodsutgjutelse genom en djerf öfverrumpling,
vid hvilken hufvudrolerna utfördes af konungen sjelf och Magnus Stenbock.
Inom några veckor erhöll den svenska hären förstärkning från Pommern och
utgjorde sedermera en styrka af ungefar 22 000 man. Den förlädes tidigt i
vinterqvarter i trakterna norr om Krakov och förblef overksam under flere
månader. På hösten afgick Stenbock med en mindre kår till Galizien for
att enligt Karl XII:s befallning indrifva penningar och förråd till krigshärens
underhåll. Han började dermed raden af dessa våldsamma utpressningar, som
visserligen sparade Sverige, men väckte ond blod hos polackame och i deras
ögon stälde svenskarne nästan vid sidan af sachsare och ryssar. Denna
framfart, för hvilken flere af de polska store förgäfves varnade, drabbade i
synnerhet August II:s anhängare, som man enligt Karl XII:s egna ord till
Stenbock »måste på allt sätt söka bry, ravagera och förderfva».
De svenska vapnens framgångar under 1702 års fälttåg framkallade nya
försök att åvägabringa freden. August framstälde sina anbud, republiken
erbjöd som förut sin bemedling och sin borgen för sin konungs tro, och de
mot Frankrike förbundna makterna ansträngde sig ännu en gång att bringa
till slut detta nordiska krig, som hindrade Sverige att enligt traktaterna sända
dem sin hjelp. I sitt eget läger hörde Karl från sina bästa generalers mun
det ideliga talet om fred med Polen; och vid täta rådplägningar, som han
höll med Piper några veckor efter slaget vid Klissov, fick han lyssna till
varningarna af en statsman, som ansåg, att sjelfva framgången i denna polska
fejd hade sin fara och att företagets frukt skulle blifva för Sverige minskandet
af dess krafter och för konungen sjelf förlusten af det beröm, »som han sig
genom mildhet, försigtighet och tapperhet förvärfvat». Det kan ej betviflas,
att Karl XII med välvillig uppmärksamhet och orubbligt lugn hört på talet
af sin förtrogne, men någon förändring i hans öfvertygelse verkade det icke.
Hans svar blef alltid, att man på Augusts löften ej kunde förlita sig, att denne
furste, lemnad i besittning af Polens tron, skulle taga ryska penningar och
falla svenskarne i ryggen, när deras tåg gick emot tsar Peter, och att man
sålunda endast skulle byta ut ett mindre ondt emot ett större.
Så gick kriget år efter år sin gång. Detta olyckliga Polen, som
for-gäfves yrkade på freden såsom sin rätt, blef mot sin vilja, men icke utan egen
förskyllan en stridens och de politiska ränkernas tummelplats, der svenskar,
sachsare, ryssar och polackar om hvarandra pröfvade verkan af sina vapen
eller af guldets makt och diplomatiens konstgrepp. Det blef också till sist,
hvad åtminstone Karl XII icke ville, ett utarmadt land, som vän och fiende
lyckats att förstöra. I allt detta virrvarr af strider och underhandlingar var
det Karl XII, »Polens vän», som med hjelp af sina tappre bestämde
händelsernas gång. Midt i sitt, som det syntes, planlösa kringdrifvande i Polen
behöll han oafvändt i sigte sitt föresatta mål. Alla hans krigsföretag och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
