Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
när Geijer i sin skrift om fattigvårdsfrågan år 1839 yttrade, att »namnet
Jcorrektionist inom få år blifvit en förskräckelse för hela landet», eller
då kristianiaprofessorn, dr Holst, vid naturforskaremötet i Göteborg s. å.
väl erkände, att åtskilliga förbättringar under senare åren införts i svenska
fångvården, men dock sade sig högeligen betvifla, att med dem kunnat
åstadkommas någon moralisk förbättring bland fångarne — då instämde
hela landet i dessa för styrelsen så nedslående omdömen.
Det kunde heller icke döljas, att snart sagdt allt utom den ökade
arbetsdriften misslyckats i utförandet. De växande skaror, som
invältrades i korrektionsanstalterna, omöjliggjorde tillämpning af de
bestämmelser, som för fångbehandlingen fastställts. Ar 1833 förklarar
general-auditören Netzel i styrelsen, att han vid inspektion af anstalten i Malmö
funnit det stora fångantalet omöjliggöra hvarje klassifikation af
fångpersonalen. Lockelsen att uppnå högsta klassen för att såmedelst vinna
utsikt att blifva fri visade sig ock försvinnande liten, då nämligen den,
som önskade bereda någon laga försvar, i de allra flesta fall därvid lät
sig bestämma af helt andra skäl än betyg om korrektionistens klass.
Tystnadsbudet befanns ock snart vara utan praktiskt värde. Akerhielm
måste själf medgifva, att dess åtlydnad ej kunde öfvervakas »i bostäderna»;
uppehållet å arbetssalarna, eggade det blott fångarnes förslagenhet och
gaf såmedelst upphof till farliga oordningar med ty åtföljande straff,
däraf förbittring och hämndlystnad i ökad grad framkallades, utan att
man dock lyckats alls förekomma meddelandena mellan fångarne. I ett
styrelsens memorial den 23 mars 1833 förklaras, att »den allmänna
verksamhet, som utgör hufvudvillkoret för korrektionsinrättningars möjliga
nytta och för möjligheten af deras styrande utan de strängaste
tvångsmedel, måste under arbetenas gäng ovillkorligen förena de uti samma
yrke arbetande korrektionister inom samma verkstäder, utan afseende på
de olika klasser, de än må tillhöra». Klassifikationen hade därför måst
inskränkas därtill, att fångarne inom samma inrättning finge bo klassvis;
längre vore det »ej möjligt att komma vid folkrika
korrektionsinrätt-ningar utan de oerhördaste omkostnader i afseende på boningsrum,
verkstäder och tillsyn». Men då fångarnes fria meddelanden med hvarandra
om nätterna icke kunde förekommas och de om dagarna blandades med
hvarandra, alldeles oberoende af all klassifikation, måste ju uppnåendet
af de med denna förenade syften visa sig vara alldeles omöjligt. Kom
så därtill, att den nya stadga, som den 29 juni 1833 rörande de
försvarslösa utfärdades, bibehöll rätten för dessa att återfå friheten, då
någon gaf dem laga försvar, utan afseende å den klass de inom anstalten
därvid innehade; och man kunde väl då med skäl ifrågasätta
klassifikationens eget laga försvar, då ju lagen på sagda sätt tillerkände den
oförbättrade en större rätt än den förbättrade, i det att den förre kunde
återfå friheten förr än den senare, hvilken däremot lätteligen kunde,
allt sitt välförhållande till trots, under långa år alltjämt varda vid
anstalten kvarh ållen.
Nyssberörda 1833 års stadga borttog rätten till frigifning för den,
som förvärfvat sig, ärft eller fått 50 rdr rgld samt under senaste tre
månaderna förhållit sig väl. Af de villkor, den för frigifning bestämde,
stod intet i den försvarslöses egen makt att utföra; allt berodde på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
