Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
för arfvingarna, kunna de be mig dra åt skogen, ty man måste bevisa,
att det är en riktig skuld . . . Bara ifall vi kunna få rätt på flickan,
kan jag hoppas att få dem att vara beskedliga och att göra upp med oss
för att undvika obehagligt bråk . . . Förstår ni? Sök rätt på den där
Léonie Cron, skrif till Fayeux, att han snokar upp henne där borta.
Sedan skall man få se på roligt.»
Han hade lagt papperen i två högar, som han ämnade grundligt
undersöka, när han blef ensam, och han satt orörlig med utbredda
händer, en på hvardera högen.
Efter ett ögonblicks tystnad tog fru Méchain åter till orda:
»Jag har haft ett fasligt besvär för de där Jordanska reverserna . . .
Jag trodde, att jag hade fått rätt på karlen. Han har varit
tjänsteman någonstädes och nu skrifver han i tidningarna. Men man blir
så illa mottagen hos tidningarna, där vilja de inte ge några adresser.
Och jag tror inte, att han sätter sitt riktiga namn under sina artiklar.»
Utan att säga ett ord sträckte Busch ut armen för att från dess
alfabetiska plats ta fram Jordans papper. Det var sex växlar på femti
francs hvardera, daterade fem år tillbaka och förfallna månad efter
månad, inalles ett belopp på trehundra francs, som den unge mannen
i bistra tider hade utfärdat till en skräddare. Då de icke inlöstes på
förfallotiderna, hade växlarna ökats med enorma kostnader, och i
detta ögonblick belöpte sig skulden till 730 francs och 15 centimer.
»Om det är en framtidsman», mumlade Busch, »så skola vi nog
kunna klämma efter honom.»
Och troligen genom någon idéförbindelse utropade han:
»Nå, den där Sicardotaffären, skola vi ge den på båten?»
Förtviflad lyfte frun sina tjocka armar mot höjden.
»Åh, herre min Gud», gnällde hon med sin pipiga röst, »det blir
min död!»
Sicardotaffären var en romantisk historia, som hon gärna
berättade. En kusin till henne, Rosalie Chavaille, en dotter till hennes
faster, född på modrens äldre dagar, hade en kväll, när hon var sexton
år, blifvit våldtagen i trappan i ett hus vid rue de la Harpe, där hon
och modern hade en liten lägenhet sex trappor upp. Det värsta var, att
herrn, en gift man, som för knappast en vecka sedan med sin hustru
hade slagit sig ned i ett rum, som han hyrt af en fru i andra våningen,
hade varit så kärleksrusig, att den stackars Rosalie, som alltför
häftigt hade kullkastats mot kanten på ett trappsteg, hade fått axeln ur
led. Med all rätt blef modern ursinnig och var på vippen att ställa
till en förfärlig skandal, utan att fråga efter, att flickan grät och
tillstod, att hon hade varit med om saken, att det var en olyckshändelse
och att det skulle göra henne mycket ledsen, om man satte herrn i
fängelse. Då höll modern tyst med saken och hade nöjt sig med att
begära ett belopp af sexhunclra francs fördelade på tolf reverser å femti
francs|i månaden, under ett års tid; och det var då icke någon obillig
uppgörelse, det var till och med anspråkslöst, ty hennes dotter, som
lärt ut som sömmerska, kunde icke mera förtjäna något, enär hon var
sjuk, måste ligga till sängs och vållade stora utgifter samt blef förresten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
