Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
serade denna guldflod, som strömmade ut öfver Paris. Ånnu fanns det
tvåhundra miljoner kvar; hvilka verk kunde man icke ännu skapa,
hvilken mängd af underbara byggnader kunde man icke kalla fram ur
jorden! Utan att ta i betraktande, att han skulle göra dessa miljoner
fruktbärande, fördubbla dem, tredubbla dem, förstå att använda dem
så väl, att han skulle få fram en hel värld ur dem. Allt förstorades
inför hans våldsamma ifver, han lefde blott i den berusande tanken att
sprida ut dem som allmosor utan all ända, dränka det lyckliga Frankrike
däri, och han blef helt rörd, ty härvidlag var han fullkomligt ärlig, icke
en sou skulle stanna mellan hans fingrar. I hans visionära hjärna var
det en idyll, en omedveten jätteidyll, hvari icke blandade sig någon
önskan att godtgöra sina forna finansiella rofferier. Så mycket mindre
som däri låg hela hans lifs dröm, den att eröfra Paris. Hvilka
underverk skulle han icke utföra, om han i det godas tjänst använde sin
förmåga som affärsman, sin slughet, sin ihärdighet, sin fullständiga
fördomsfrihet. Och han skulle ha den oemotståndliga makt, som vinner
bataljerna: pengar, kistor fulla af pengar, dessa pengar, som ofta göra
så mycket ondt, men som skulle göra så mycket godt den dag, då man
såge sin stolthet och sitt nöje i att ge.
Saccard gaf sin plan allt större omfattning och till sist frågade
han sig själf, hvarför han inte skulle kunna gifta sig med furstinnan.
Det skulle klargöra deras ställning gent emot hvarandra och hindra
elaka uttydningar. Under en månad manövrerade han skickligt,
framlade lysande planer, trodde, att han hade gjort sig oumbärlig. Och
en dag gjorde han med lugn naivitet henne sitt anbud, utvecklade sin
stora plan. Det var ett riktigt kompanjonskap han erbjöd henne:
han skulle ägna sig åt att bli en utredningsman och förband sig att till
de fattiga återbetala de summor, fursten hade stulit, tiodubblade.
Furstinnan, i sin evinnerliga svarta klädning och med sin spetsduk
öfver hufvudet, hörde uppmärksamt på honom, utan att hennes gula
ansikte lifvades af någon sinnesrörelse. Hon blef ganska frapperad af
de fördelar, ett dylikt bolag kunde medföra, men för öfrigt likgiltig för
andra hänsyn. Hon uppsköt svaret till dagen därefter, men då sade
hon nej; säkert hade hon betänkt, att hon icke längre skulle ensam få
råda öfver sina barmhärtighetsgåfvor, och hon ville med oinskränkt
maktfullkomlighet sköta om den saken, äfven om det skedde på ett
oklokt sätt. Men hon förklarade, att hon skulle vara lycklig att få behålla
honom som rådgifvare; hon visade, huru mycket hon värderade hans
medarbetarskap genom att be honom att fortfarande intressera sig för
Arbetshemmet, hvars verkliga styresman han var.
När hans plan störtade samman genom furstinnans lugna och
bestämda afslag, kände han sig åter gripen af en ursinnig stridslust. Att
kämpa, att vara den starkaste i spekulationernas heta strider, att
sluka upp andra för att icke själf bli uppslukad — det var, näst efter
hans törst efter yttre glans och njutningar, den mäktiga, den enda
orsaken till hans passion för affärer. Om han också icke samlade
pengar, hade han dock en annan glädje: han berusades af de stora siffrornas
kamp, af förmögenheter, hvilka som armékårer störtade sig emot hvar-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
