Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Och nu, mina herrar, ett glas till, men för
dem, som lefva! föreslog kommissariatföreståndaren.
— Vi måste bestämma plikt för den, som säger ett
ytterligare ord om död och begrafning. När man
har bara ett så otäckt kort steg till gränsen af
evigheten, som i den här ljufliga delen af världen, är det
bäst att åtminstone inte tala om den . . . tankar
tjänar det tyvärr till ingenting att förbjuda!
Däri hade han rätt. Tankarna fogade sig icke
efter förbudet, det skönjdes. Ingen kom fram med
minsta ord om historieberättande, annat samtal kom
lika litet i gång, endast rökandet bedrefs med ifver.
Så god åtgång på tobak hade butiken icke haft på
länge. Till sist föreslog någon att vi skulle skjuta
till måls, en dollars insats. Vi ritade en ring på en
bräda, som ställdes upprätt i jorden trettio alnar från
kommissariatdörren. Sullivan var markör och höll sig
i köket. Endast skotten inom ringen räknades, de
som hade lika många träffar sköto om, tills en blef
kvar. Men om paymastem sköt ett af sex skott utom
ringen, förlorade han sina fem träffar, det var hans
handicap. Vi visste af gammalt huru han sköt, men
ändå vann han våra pengar, satt där och handterade
revolvern som om han kastat kulorna ur den, och
hvar kula inom ringen. Det var icke för intet han
vuxit upp på en ranch i Texas.
Vi höllo ännu på att förlora pengar, då någon
hallåade bakom hörnet af kommissariatet och lofvade
skjuta i sin tur, om vi icke hörde upp. Och så red
där upp till dörren en figur så öfvertäckt med lera,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
