Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - De antagliga motiven för Rysslands finska politik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Huru härmed än må förhålla sig, togs intet
vidare steg från rysk sida, men att frågan om
tillträde till Atlanten fortfarande diskuterades
inom på den tiden politiskt tongifvande kretsar
i Ryssland lider intet tvifvel. Tongifvande på
detta område var i afsevärd mån under
Alexander II:s regering det slavofila partiet, ett af
hvars främsta, eller åtminstone ljudligaste
språkrör, general Tscherniajeff, öppet uttalade
att Ryssland förr eller senare, på sätt eller
annat, måste sätta sig i besittning af isfria
hamnar vid Atlanterkusten och att man för detta
ändamål måste försäkra sig om Finland, genom
att ”assimilera detta land med Ryssland”.
Emellertid lades planerna åt detta håll tills
vidare åsido. Förvecklingarna på Balkanhalfön
började i allt högre grad upptaga
tsarregeringens uppmärksamhet och ledde slutligen till
kriget 1877—78, efter hvars slut rikets finanser
jämte reorganisationen af armén gåfvo
tsarregeringen tillräckligt att göra under de få
återstående åren af Alexander II :s regering, tills
han år 1881 föll för en terroristbomb. Hans
efterträdare, Alexander III, var såsom redan
påpekats, afgjord motståndare till all
krigspolitik och motsatte sig därför allt, som kunde leda
till väpnade konflikter. Under hans regering
fick följaktligen också den politik hvila, som
syftat åt nordväst.
Men under hans son, den nuvarande tsaren,
ha förhållandena härutinnan liksom i andra
stycken helt och hållet förändrats. Under hela
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
