Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ungrenässansen - Petrarca och Boccaccio - Boccaccio
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
har rört källorna till Decamerone, och särskilt har en tysk
litteraturhistoriker, Landau, inlagt stora förtjänster om dessa
undersökningar. Resultatet har blivit, att Boccaccio
visserligen själv ej uppfunnit en enda novell, men att man å den
andra sidan knappt kan påvisa någon direkt litterär källa
för en enda, även om man särskilt i medeltidens
predikomagasin och i Novellino möter andra versioner av samma
berättelse. Naturligtvis får man icke fatta detta så, att
Boccaccio ej skulle hava fått uppslaget till en enda av sina
noveller från litteraturen. Han, liksom andra, har
naturligtvis läst dylika samlingar, men då han sedan nedskrev sin
novell, har han ej varit beroende av denna källa, utan
originalet har då redan omdanats i hans fantasi. De allra flesta
har han tydligen fått på muntlig väg, väl som ganska
knapphändiga anekdoter, men på dem alla har han tryckt en
stämpel av sin personlighet, och anekdoterna ha under hans
hand svällt ut till noveller, till verkliga kulturskildringar,
vilkas make få tider äga.
Det, som särskilt slår en, ar den rika omväxlingen.
Händelserna spela i olika städer, och dessa äro ej sällan, ehuru
blott i förbigående, förträffligt karaktäriserade; så har man
t. ex. i novellen om Andreuccios äventyr en rent
överdådig målning av det medeltida Neapel med dess traditionella
snusk. Personerna tillhöra alla samhällsklasser och åldrar,
helst dock medelklassen, och inom denna möta vi alla möjliga
typer. Decamerone är därför den realistiska verklighetens
Divina Commedia, ty även här återfinna vi samma rikedom
på olikartade personligheter. Någon gång kan novellen vara
patetisk, men då är Boccaccio vanligen misslyckad såsom i
den bekanta berättelsen om den tålmodiga Griseldis, vilken
likväl kanske mest slog an, just emedan den var den mest
medeltidsartade och enligt den allmänna uppfattningen mest
moraliska; den var också den enda, som fann nåd för
Petrarca, vilken översatte den på latin och därigenom gjorde
den bekant för Europa utom Italien. Men i regeln äro
novellerna sprittande glada, och Boccaccio känner något av
tjuvpojkens förtjusning över ett lyckat spratt. Bland
älsklingsfigurerna i Decamerone äro de båda glada florentinska
målarne Bruno och Buffalmacco, vilka excellera i dylika
upptåg, som särskilt gå ut över ett ökänt pundhuvud
Calandrino. Bland annat inbilla de honom att han genom att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
