Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Litteratur - H. Skönlitteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
286 H. SKÖNLITTERATUR.
Jacobsson, Nils. Prinsessan och halva kungariket. Roman. H. G. 1939.
211 s. (39371) 4: 75, inb. 6: 75.
Hur en bankkassör semestrar och förlovar sig skildrar förf. ledigt och smålustigt; man
igenkänner med ett roat småleende en rad typer ur det ännu för något år sedan mera odelat fryntliga svenska
folkhemmet.
Den obekymrade idyllen, presenterad i rent förströelsesyfte, kräver — nu mer än någonsin —
att presenteras med vett och smak; den lilla boken fyller därvidlag rimliga anspråk. N. G.
Jändel, Ragnar. Stenarna blomma. Dikter. Tid.-^igsS. 108 s. (38368) 3: 50.
Ragnar Jändels sista diktsamling hör också till hans bästa. Han rycktes bort långt innan
dik-tarådrau sinat, och det är med vemod man läser dessa dikter, där den stolta, ömtåliga skyggheten
talar liksom den spröda kärleken till barn och blommor. Frihet och ärlighet äro två återkommande
ord i hans dikter, och de präglas också i sällsynt grad av dessa egenskaper. »Stenarna blomma»
tillkom före det nya världskriget, men boken innehåller mycket, som just nu kan läsas och behållas
till tröst och maning. S. R—n.
Lagercrantz, Olof. Trudi. Roman. W. & W. 1939. 200 s. (39325) 6: 50.
En roman i jagform som skildrar kärleken mellan bokens jag och en ung lungsjuk österrikiska,
Trudi, vilken under sin sanatorievistelse i Schweiz förlorar sitt hemland i och med Österrikes
införlivande med Nazityskland. Hur under dessa omständigheter sanatorieisoleringen till slut blir Trudi
övermäktig är det egentliga huvudtemat i denna lilla fina och tankeväckande studie. N. G.
Lindin, Ester. Tänk, om jag gifter mig med prästen! Roman. L. H.
1940. 357 s. (40145) 10:—, inb. 13: 50.
Man kan inte frånkänna förf. en ohämmad berättarglädje, en ofta avväpnande öppenhjärtighet
och en obestridlig förmåga att rappt och träffande teckna en miljö. Däremot är hon som
människoskildrare betydligt svagare och av huvudfigurerna är det egentligen endast Eva Örn som med all
sin entusiasm och självbelåtenhet hör denna världen till; de övriga äro mera hemma i »Levande
livet» än i verkligheten. Som yrkesroman har boken föga berättigande och även som ett inlägg i
diskussionen om kvinnans rätt till barn måste den betraktas som otillfredsställande. Mindre
bibliotek böra lugnt avstå från att förvärva denna uppreklamerade prisroman. M. L.
Nyländer, John William. Sjöfolk. Minnen och berättelser i urval. Lq.
1939. 220 s. (40026) 4: 75.
Dessa sjöhistorier stamma huvudsakligen frän slutet av förra seklet, dä segelsjöfarten ännu
inte helt undanträngts av maskindriften. De ha inte förlorat något av sin salta friskhet och ha
dessutom fått ett tillskott av den vemodiga charm, som avståndet förlänar. Förf:s berättarstil
erinrar ibland på ett älskvärt sätt om Topelius. Det är flärdlös och äkta konst. Alla gamla och
unga älskare av havet, dess poesi och dess faror, böra ha stor glädje av denna bok, som för oss genom
kvav stiltje och rvkande storm rimt hela jordklotet ända hem till den nyländska skärgården.
S. R—n.
Theorin-Kolare, Ebba. En man kastar loss. A. B. 1940. 228 s. (40149)
■5: 75-
Fru Kolare har skrivit underhållande resonemangsböcker, hon kan forma intelligenta och
halvparadoxala infall; hon gör det även här, men berättelsen är knappast hennes form. Det myckna
psykologiserandet och reflekterandet skymmer undan människoskildringen och tynger berättandets
tempo. Några sidor av besjälad lyrisk sensibilitet äro kanske bokens bästa. F. V.
Willebrand-Hollmérus, Margit von. Huset, som brann. Fri. 1939. 399 s.
6: 50.
Historiens medelpunkt är en gammal deklasserad villa i utkanten av Helsingfors, numera
pensionat, som slutligen brinner upp under dramatiska omständigheter (varför är detta
spänningsmoment borttaget genom bokens titel.’). I synnerhet mot slutet balanserar författarinnan något för
ofta på gränsen till följetongstilen. Det är synd, ty boken är annars välskriven och talangfullt gjord
med många ansatser till fördjupad människoskildring. Det galleri av typer, som samlas på ett dylikt
pensionat, är ju en tacksam uppgift. Bäst lyckas förf. med en halvgammal fröken, som skriver
anonyma brev. Det är en skicklig teckning av ett förkrympt och förvridet kvinnligt själsliv. S. R—»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
