Hvad pratar man så stort om fosterjord Och ordar vidt och bredt om söder eller nord? – Det är ett sätt att tala, intet mera, Och man sig lärt, en gång, att så parlera. Väl mången finner det sublimt, kanske, Men jag, för min del, kan deråt blott le. Liksom om sol’n ej lyste lika klar Utöfver allt hvad Gud i vishet skapat har, Och än i öster, än i vester glödde Och arlapurpur, serla rosor strödde; Liksom om icke glädtig fågel slog, Sin drill i myrtenlund och furuskog. Är ej hvar ort i verlden lika god, Som fläcken, der en gång min egen vagga stod? Ack, jo; hvar heldst min lefnadsstig sig kröker Och der jag får det skydd, det bröd jag söker, Der ligger landet, som jag tjena vill, Och något annat känner jag ej till. Hemsjuka är ett ondt, jag aldrig känt; Och aldrig från mitt bröst en hemlig suck jag sändt, Då orden: landsmän, modersmål, man fäller. Och nationalhat känner jag ej heller. Hvar god och ädel man min broder är Och för de lumpna jag medömkan bär. Ensidighet är ej bland fel, jag har Och ingen menska än mig mera dyrbar var För det att samma land oss en gång hyste Och samma stjernor på vår väg då lyste. Svensk, tysk, amerikan, turk . . . lika godt! Af samma far vi samma arf ju fått. Tro mig, jag varit ganska vidt omkring, Och skådat mången bugt af jordens vida ring, Men öfverallt ä’ menskorna sig lika: Jag onda, goda, fattiga och rika, Enfaldiga och visa träffat har . . . . . . Men – allestäds dock menskan menska var. Nej, lefve kärleken till hvarje land, Som utgått, friskt och skönt, ur Skaparns mästarhand. Stor sak om från dess klippor strömmar brusa, Om palmer på dess ökenjordmån susa. Den känslan hyser – närer jag med flit, Att lefva och att dö som sann kosmopolit.
|
Jo, jorden är skön! – hvart på henne man går Man höje lofsjungande toner. Hon vittnar om Honom, som stundligen sår Sin stjernsäd i ändlösa zoner, Och vårdar sig dock om hvar blomma, hvart strå Och hvarje insekt, som sig vaggar derpå. Och visst är hvar menska ett Allfaders barn Och bär i sitt bröst ju ett hjerta, Tillgängligt för dygden, för frestelsens garn, För glädje, hopp, fruktan och smärta . . . Åt er då min kärlek, j alle, som bo På hvälfvande jordklot, i storm och i ro! Men högst utaf alla jag älskar ändå Det landet bland klipporna höga, Der morgonens stråle från nordhimmel blå Först kysste mitt vaknande öga, Jernlandet med skummande forsarnes mängd, Sin eviga skog och sin sommardags längd. Hur’ dyr är mig Svea, vår urgamla mor! Hur’ kära dess skogar och dalar; Det idoga folk, som der bygger och bor, Det klingande språk, man der talar! O, får jag det höra på främmande jord Jag smälter i tårar . . . jag eger ej ord. Du höga, med pannan af ålderdom blek Och ärrig af blodiga strider, Allvarliga moder, du älskar ej smek, Ej folk, som i lättja framskrider. "Arbeta och sträfva!" – så städse du bjöd, "Och tvinga naturen att gifva dig bröd". Mitt torftiga land, men storartadt och skönt, Vak upp! för din fara ej blunda. O, blifve med ära och seger du krönt I strider, som troligen stunda. Se, lejonet skakar sin yfviga man Och visar med ramen, åt omtöcknad ban. Allvise! Allgode! beskydda oss Du! Den frid, som så länge vi njutit, O, att Du oss gåfve dess frukter ännu! . . . Men, om Du har annat beslutit Så gif mig en graf i min älskade nord, Förr’n ovän beträder dess frejdade jord. |