Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- N:o 9. 1864
- En af modeväxterna
- Höga relationer. En hvardagshistoria af Onkel Adam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I det vi rekommendera denna sällsynta prydnadsväxt,
framför allt åt våra läsarinnor, anmärka vi,
att teckningen gjordes efter naturen i Laurentii
berömda etablissment i Leipzig. Der finnes, om icke
den största, så åtminstone en af de värdefullaste
orchidésamlingar i norra Europa.
Vi tillråda högeligen hvar och en af våra läsare,
som besöker nämnde stad och i någon mån intresserar
sig för blomsterskötseln, att bland annat taga detta
berömda handelsgartneri, der så mycket intressant
och nytt erbjuder sig, i närmare betraktande.
*
Höga relationer. |
| En hvardagshistoria af Onkel Adam. |
I vår goda stad sker just ingenting obemärkt. Således
hade der redan en rund tid gått dunkla rykten om
– att rektor scholæ magister Richardsson ämnade
att göra en sommarresa; orsaken var dock okänd.
Fru Skarpman ville tro att gubben blifvit ledsen vid
ungkarlslifvet, och det kan man på sextio år hinna
med; men rådmanskan midt emot trodde att han skulle
resa för för att få testamente af en rik morbror,
som han hade någonstädes i Bergslagen: en gammal
patron, en fasligt rik patron, som inga barn hade,
fastän han begrafvit tre patronessor. Assessor
Lanthin sade sig ha förmärkt att bror Richardsson
på sednare tiden varit en smula "krasslig" och att
han skulle resa för helsan, och konglig sektern,
som visste att rektorn skrifvit en och annan vers,
påstod att gubben reste för att samla intryck för
någon täflingsskrift i Svenska Akademien.
Men rektorns utseende tycktes tyda på god helsa, och
just ingenting skaldiskt kunde märkas på honom der
han, redan iklädd sin damsäck af ljusgrått nankin,
med servietten under hakan, intog sin resfrukost,
under det att hans hushållerska "Majan", som han
kallade den gamla trotjenarinnan, stod framför honom
med händerna i kors.
"Ja det vore nu för väl, om rektorn hade allt med sig,
som han kan behöfva på sin långa resa."
"Åh ja, Majan skall inte bekymra sig."
"Men, Herre Gud! om jag glömt något - ja, jag har
funderat dag och natt på allt hvad rektorn skall ha
med sig."
"Ja, ja, var lugn! Majan skall inte vara pjåkig. Jag
far ju bort bara på ett par månader; midt i stekheta
sommaren."
"Men om rektorn får slaget!"
"Slaget? nå så lycka på resan då – men det fläktar
väl något ändå och svalkar."
"Och så förkyler rektorn ihjäl sig – ja, ja, jag
får väl aldrig se min lille rare rektor mera i detta
lifvet; men i de himmelska boningarne."
"Hvaba? hvad står på? – Majan skall slå i ölet
och inte stå der och krångla om de himmelska
boningarne. Hör hon bara! Majan skall inte vara
pjåkig."
"Åh ja, det gick nog an, bara jag visste hvarför
rektorn skall ut – alla menniskor fråga mig –
"hvarför skall rektorn resa? Han har i mannaminne
aldrig rest ur staden"; och hvad skall jag stackare
svara, jag, som inte vet så mycket som jag kan lägga
på min hand."
"Jo, det skall jag säga: Majan skall upplysa deras
förstånd och säga:
"Hvad då, söte lille rektor?"
Säga: "det vet jag inte – det vet jag inte – inte
fnask." Si så, nu är det bra – tack för maten,
adjö med Majan! se efter elden och glöm inte mina
silkeshasor!"
Med dessa ord begaf sig rektorn ut för att stiga
i sin gamla, nu upputsade vagn, som genom målning
och smörjning blifvit lik en sminkad gammal mö,
som det oaktadt, figuren i allmänhet och hvarje drag
isynnerhet, förrådde ålder och urmodighet.
Den gode rektorn reste utan all annan förnuftig orsak
än önskan att se sig om en smula i vårt vackra
fosterland. Men detta var alldeles obegripligt för
de mera förnuftige; ty då man har god mage, icke
är romantisk och såsom läns på idéer behöfver nya
"intryck", icke ämnar fria eller ärfva eller, nog af
– har "något under" för en resa – så reser man icke,
kastar man ej sina penningar på landsvägen, utan går
der hemma och "spankulerar."
Rektorn hade redan rest omkring en månad, och
betraktat allt hvad som kunde förtjena att ses, då
han en vacker dag återfinnes på stora hotellet i R.
Vid disken stod, med brändt hår, en kypare från
Stockholm, och några stadens pojkar, med en serviett
för magen, sprungo beskäftigt kring salen, der
stadens ogifta honoratiores sutto kringströdda vid
småborden.
Rektorn hade tagit plats ensam vid ett. Hans fryntliga
ansigte antog en egen min då han öfver matsedeln
läste: "Stora Hotellet i R." R. – låt se? här skall
min goda vän bo. Ja, det har jag hört. Han lär bo
här.
Minnes väl då han och jag voro unga pojkar, nyss
blefna studenter, och vi slogo oss ihop, för att
få åka på två-häst-åkdon, som ej skakade alldeles så
rasande som kärrorna. Minnes väl huruledes Eklin bad
mig att, i förbifarten, hälsa på hos hans föräldrar.
Det var en hederlig koministerfamilj: gubben var en
den älskligaste värd man kan tänka sig: rättfram,
hemtreflig, en ärans man, en riktig "Guds ord på
landet" efter det gamla snittet. Gumman hade fått
finare uppfostran och tycktes illa besvärad af kära
fars brist på salongbildning. Hon var också född
fröken och hade blifvit uppfostrad hos en af sina
förnäma fränder; men af en aflägsen gren. Den hon
sjelf tillhörde hade gått utföre, men hon upptogs,
då föräldrarne dogo, för namnets skull. Den förnäma
familjen skingrades; mågarne brydde sig ej om namnet,
och så måste hon ut och bli guvernant.
Det var som sådan gubben Eklin hade träffat henne,
och tyckte att det alldeles icke var förunderligt
att han, då han fått Tråstad koministratur, fick ja;
men gumman tyckte dock alltid att hon icke kommit
på sin rätta plats, och fastän far var "hederlig och
bra", så var han dock ej annat än "kaplan", en titel,
som kom henne att rysa.
Huru ofta hade hon ej hört unga officerare med en
viss öfverlägsenhet tala om "bondkaplaner", och haft
roliga historier om deras uppträdande i de förnämas
salonger. Huru ofta hade hon ej skrattat åt kaplanen
och kaplanskan – och ändå var hon sjelf kaplanska på
landet.
Rektorn genomgick detta så noga; ty han hade den
vanan eller ovanan att mycket fundera på ursprunget
till förekommande händelser.
Hans vän, unge Eklin, var en älskvärd, glad, vänlig
och äfven skicklig yngling; men hade ett fel – han
var en smula fåfäng.
Denna fåfänga var dock den minst egoistiska bland alla
utgreningar af detta fel. Han var icke fåfäng för egen
del; han hade kunnat vara det; han hade kunnat intaga
hvem som helst genom sitt sätt att vara, öfverglänsa
många med sitt goda hufvud och sina kunskaper; men
detta gjorde han icke; han var i grunden allt för
blygsam att tro sig sjelf om något.
Deremot sökte han att låna sig fram på ärans bana. Han
hade ett visst raseri att få umgås med förnäma
ynglingar. Han satte omätligt värde på att kunna
säga: I går voro jag och Gyllenkors tillsamman hela
dagen. Hans far, grefven, fyllde sextio år, och vi,
Gyllenkors, jag och Stjernankar (baron Stjernankars
son på Ankarsholm) drucko hans skål i champagne. Vi
hade enskildt rum på stadshuset och mycket roligt. Vi
utgöra ett riktigt triumvirat af vänner.
Hans vackra, talande ögon glänste af fröjd när han
kunde berätta mig (kammargrisen) något dylikt, och
han blef mulen, då han tyckte att jag förblef allt
för trankil vid den stora
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:23:37 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1864/0274.html
