Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Rumlaborg.
- Pyrenéer-badorten Cauteret.
- Barn och små fåglar. Onkel Adam.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
likväl vara bestämdt, att aldrig vara Sveriges konungar, och i
synnerhet icke sina uppbyggare, till någon nytta, ty då Carl
Knutsson anförtrodde befälet på detsamma åt Eggert Krumedik,
visade denne snart sina verkliga afsigter, förrådde sin
herre, flydde till den danske konung Christian och förbjöd
besättningen att öfverlemna fästet till Carl Knutsson, eller af
honom emottaga några befallningar. I stället för det åsyftade
gagnet, hade han sålunda endast skada deraf, och måste,
genom sin tappre höfvidsman Thord Bonde, låta intaga det från
sitt eget folk. Under Sten Sture den äldres tid, förstördes
borgen vid en af de många strider, som äfven då hemsökte landet.
Fästet har haft tvenne skansar, som försvarat tillgången
dertill, den ena liggande på Husqvarna ägor, kallad Garpe
Skans, och den andra på Branstorps vid landsvägen till Grenna,
kallad Warpa Skans. – Teckningen visar ruinernas utseende
vid slutet af 17:de seklet, sedan hvilken tid åren och
menniskohanden likväl ytterligare arbetat på deras utplånande.
(Sv. M.)
*
Pyrenéer-badorten Cauteret.
På nordliga sluttningen af Pyrenéerna åt Pierrefitte,
hvarifrån en vild ström störtar sig in i Gave de Pau’s
skummande vågor, ligger Cauteret, en trång och af stora berg
begränsad dal, öfver hvilken spetsarne af de isbekrönta Pic-du-Midie’s
och Moni de Cauteret’s bergshöjder resa sig. Dock synes
denna dal icke, såsom man skulle tro, rysligt vild, ty gröna
skogspartier omkransa höjderna, yppiga jagtområden erinra om
Schweitz’ idylliska lågländer, och redan längesedan hafva björnar
och vargar upphört att vara de obebodda platsernas
invånare; nu har menniskan här slagit sig ned med sina
spekulationer och sina lidanden! Cauterets dal har att framvisa
ett af de berömdaste Pyrenéerbaden, bestående af tio
svafvelkällor, hvilka redan tusende hafva att tacka för
återfunnen helsa och nytt lif. Visserligen låter en Pyrenéerbadort
icke jemföra sig med Baden eller Homburg, hvarför också
mången reconvalescent beklagar att han måste försaka mycket
af den fina verldens njutningar och endast nöja sig med de
naturskönheter trakten omkring Cauteret företer; men läkarne
påstå att en spatsertur till det vildt och skönt belägna Pont
d’Espagne eller de paradislika Penticapas dalar är vida helsosammare,
än en natt vid spelbordet eller åskådandet af en ballett, och
– det vore bäst om det i Cauteret förblifver såsom det är.
*
Barn och små fåglar.
Det var ändå något rart att på Lördagsqvällen, sedan
man sluppit ur skolan och hade en hel Söndag framför
sig, gå ut åt landet för att skära alkäppar eller
plocka ängbollar och vifvor. Vanligen var det en af
våra lärare, en äldre gift man, som tog oss barn med
sig för att, som det hette "botanisera", men dermed
blef det ej så mycket af; men det var barnafröjd den
glada själen ville se omkring sig och han höll det
vetenskapliga nitet blott fram, som ett försvar för
denna sin svaghet. Hans snälla hustru och hans egna,
ej obetydliga barnskara följde med, och så ställde
föräldrarne i staden äfven sina barn, gossar och
flickor, under den gode magisterns inseende, och
gladde sig mycket åt att deras barn pressade blommor
mellan gråpapper.
Sålunda ströfvade vi utåt landet och ofta till den
så kallade fågeldungen, der till och med näktergalar
hade sina tillhåll.
Huru yra och glada vi än voro, huru vi än stojade,
lyssnade vi ändock alltemellanåt om vi skulle höra
de första slagen af någon näktergal, som uppehöll
sig långt nog från småherrskapet, för att i sin
hjertans enfald tro sig ensam, och när vi hörde de
första slagen, så tystnade vi alla och lägrade oss
i gräset för att höra på.
Jag glömmer aldrig dessa högtidsstunder af tyst
barnafröjd – det var som en fridens och kärlekens
ande tyst smugit sig mellan de glada grupperna, som
hvilade i trädens skugga, under det att månen gled
fram och allt mer och mer höjde sig öfver granskogen
och bergen. Vi voro så glada, så fromma och tysta, så
att ingen i klassen kunnat tro oss om något sådant;
men der voro vi fångar inom fyra murar – här fria
fåglar under himmelens fäste – och näktergalarne
sjöngo sina täflingssånger, och vi voro så stilla
och glada.
Den, som en gång ännu i sitt lif kunde få genomlefva
en sådan qväll bland barn och näktergalar. Det vore
poesi det.
"De blifva män i staten, de fordna pojkarne", så
sjöng fru Lenngren, som lefde i den tiden då man
ej utvecklade sig så fort som nu; men tiden hade
emellertid gått, då jag, "en man i staten", åter
besökte min gamla skolstad.
Min magister var död, hans barn strödda kring verlden
och gumman boende hos en sin dotter och måg, som
bodde i en annan stad.
Jag såg ingen af mina gamla bekanta – sjelfva
skorpgummorna hade försvunnit och ersatts af
brödbodar med granna skyltar. Skolan var ombygd
efter en art cellsystem, putsad, sund, grann till
och med; men utan trefnad. Den var fordom mera
lik våra egna trånga hem, numera var den mera lik
en fabrik – det var också en fabrik der kunskapen,
inom otrolig kort tid, inpackades, för att hastigt
gå ut i verldshandeln.
Jag skyndade mot aftonen ut till fågeldungen. Jag
ville ännu en gång höra näktergalen. "Fågeldungen?
hvar är Fågeldungen?"
"Jo der", svarar en karl, som jag mötte, "der, det
der svarta plåttaket, det är Fågeldungen."
"Nej, men dungen! menar jag."
"Jo visst, det är sjelfva fabriken och den heter
Fågeldungen den; man spinner bomull der."
"Spinner bomull i fågeldungen?" Jag gick med tunga
steg dit.
Ganska riktigt; dungen var borta och ett stort, rödt
fabrikshus reste sig upp i den trånga dalen. Jag
hörde turbinens buller och surrandet af hundratals
spindlar.
Det var qväll – en klocka ringde. Turbinen tystnade
och med den spindlarnes surrning. En stor massa barn
rusade ur de qvalmiga salarne, alla voro lika klädda;
ty de voro väl hållna, och ställde sig i led samt
marcherade till matrummet, der de fingo sin gröt med
drickesdopp.
Det var något enformigt. Alla lika klädda, alla lika
bleka som pingstliljorna på en förtorkad rabatt,
alla lika nedstämda och veka – alla lika lillgamla. En
herre, som syntes höra till fabriken upplyste mig om,
att "barnens tid mycket väl användes." De spunno hela
veckan; men hade en alldeles ypperlig Söndags-skola
och tillhöllos strängt att vara stillsamma, artiga
och beskedliga. Jag hörde honom knappt då han
aflägsnade sig, och jag gjorde en vandring omkring
i anläggningen. Hvar äro nu mina näktergalar och
de kära små fåglarne, som sjöngo för mig i min
barndom? Pyt-pyitt! Pyitt! hörde jag det sorla från
höjden och upptäckte en lång rad af gråsparfvar,
som suto på kanten af takrännan, under det att andra
uppehöllo sig nära magasinets tillbommade dörr och
höllo till godo med spildt korn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:24:12 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1866/0090.html
