Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Fåglarnes äktenskap
- "Anspråk". (En liten Saga till J. A. S-r.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Fåglarnes äktenskap.
En företeelse, hvilken först i senare tider
blifvit närmare undersökt, är förhållandet mellan
hane och hona hos fåglarne. En iakttagare af naturen
har deröfver meddelat en ganska intressant uppsats,
ur hvilken vi meddela följande, som vi tro skall
fästa mången vänlig läsares uppmärksamhet. Insändaren
yttrar:
"Alla fåglar, med få undantag, lefva i samgifte för
lifstiden (monogami) såsom man lätt kan iakttaga
hos korpar, skator, dufvor, sparfvar o. s. v. Till
de alldeles oskiljaktiga fåglarne höra lärkfalkarne,
trots deras öfriga vildhet. När man på hösten, då de
flytta, ser en af dessa snällseglare i luften göra
sina underbara svängningar, så skall man efter regeln
snart blifva den andra maken varse. Ganska många
fåglar samla sig regelbundet i större eller mindre
flockar, men äfven härunder har man funnit, att de
särskilda paren hålla sig tillsammans. Dock gifves
det äfven fåglar, af hvilka hanar och honor om hösten
förena sig till särskilda flockar, såsom t. ex. fallet
är med bofinken. Näktergalhanen slår första dagarne
efter sin ankomst, på våren, så lifligt och oafbrutet,
för att locka honan, hvilken först sednare inträffar,
till sig. Sparfhöken, sedan han under vintern ensam
anställt allehanda ströftåg och för omvexlings skull
må hända tittat ned till Afrikas palmlundar, infinner
sig om våren i sällskap med honan på samma träd,
från hvilket han året förut tog afsked och flyttar
in i sitt gamla bo, om detta ännu är till finnandes.
I månggifte (polygami) lefva blott ett ringa antal
fåglar, såsom tjädrar, orrar, höns, änder, gäss och
några andra. Föreningarne eller om man så vill kalla
dem, äktenskapen, ingås mest våren efter födelseåret,
hvarvid ett alldeles bestämdt val äger rum, hvars
innersta grund är lika omöjlig att utransaka som hos
menniskor, dem lifvets vanliga materiela förhållanden
icke förena till ett par. Ofta afgör blotta slumpen,
eller, i händelse flera friare täfla om sin sköna, den
starkares rätt. Till och med om det öfverskjutande
antalet är på honornas sida, som dock sällan är
fallet, enär ibland fåglarne finnas flera hanar än
honor, uppstå ofta bataljer af svartsjuka.
Under äktenskapet förekomma inga tvister, emedan
honan städse fogar sig efter hanens vilja. Valet
af bo t. ex. bestämmer alltid hanen, och har man
hos dufvor och sparfvar observerat fall, att då
hanen af dumhet eller ängslighet valt en alldeles
olämplig plats, honan likväl strax börjat framsläpa
byggnadsmaterialier, oaktadt dessa voro omöjliga att
anbringa. Blott hos lärkfalkarne förekomma mången gång
tvister om bytet, hvilka emellertid aldrig urarta till
"handgripligheter". Äktenskapstroheten måste man som
en dygd tillerkänna alla i engifte lefvande fåglar;
dock är äfven härvidlag en skiljelinie att uppdraga
könen emellan. Från honornas sida har, så länge och
noggrannt jag än studerat fåglarnes lif, ännu aldrig
något fall af otrohet kommit för mina ögon, då sådant
hos hanarne deremot, ehuru sällan, förekommer. Tager
man i betraktande, att naturen förlänat honorna mer
tillbakadragenhet och skygghet, skall man finna denna
skillnad lätt förklarlig. Något helt annat återigen
är äktenskapets fullkomliga upplösning, hvilken
stundom förekommer, och mången gång utgår från den
feminina sidan. Hos dufvorna äga dylika frivilliga
skilsmessor blott då rum, när makarne ifrån början
icke af böjelse eller frivilligt förbundit sig med
hvarandra, utan kommit tillsammans genom något yttre
tvång. I dylika fall var sålunda en "mesalliance"
redan i början förhanden och skilsmessan verkställes
äfven derigenom, att en af makarne åter uppsöker
sin fordna hjertans kär, från hvilken ägarens nyck
må hända våldsamt skiljde honom eller henne. Hos de
vilda fåglarne är en sådan upplösning af äktenskapet
sällsyntare, enär vid dess afslutande intet tvång ägde
rum. Den som hade tillfälle observera, huru två sådana
fågelmakar ständigt äro tillsammans, ständigt locka
hvarandra, troget dela glädje och sorg, under stark
köld tränga sig tillsammans, för att ömsesidigt värma
hvarandra och detta allt på en tid, då de sinliga
drifterna i det lilla bröstet sofva så djupt, då hela
naturen stelnar under is och snö, den skall medgifva,
att ett sådant äktenskap icke är något vanligt,
utan en ädel, på sann vänskap hvilande förening."
*
"Anspråk".
(En liten Saga till J. A. S–r.)
Hvem har ej sett dessa klumpiga, grönbruna och håriga
varelser, som klänga på alla blad i våra trädgårdar
och som genom sin omättlighet förstöra hvarje blad,
hvarje blomma de komma åt. Och ändå – af dessa tjocka
och snåla larfver komma med tiden de skönaste fjärilar
fram och fladdra bland blommorna, af hvilkas honung
de lefva, utan att skada en enda. Men larfverna veta
icke så mycket som vi, fastän de hafva en aning om att
de äro ämnade att på ett eller annat sätt förändra
natur. De veta icke att under den skrynkliga huden
gömmer sig en fjäril med sammanfållade vingar och de
fina benen tätt slutna intill kroppen, utan fundera
beständigt på sitt kommande öde, utan att kunna reda
frågan, och allt för sjelfkloka att anse sig ämnade
att blifva fjärilar; endast fjärilar, som i yr dans
fladdra kring i luften.
»Jag», sade en stor larf, som råkat få en smula
guldglans på ryggen, »jag skall förändras – och i
anseende dertill att jag i mina dagar krupit uppför
stora trädstammar och sutit i toppen af ekar och
aspar och således fått en vidsträcktare öfversigt af
skapelsen; jag, som alltid sträfvat upp mot solens
bana – kan rimligtvis icke förvandlas till något
annat än en örn; ty han flyger i de högre rymderna
– han är en fullkomning af mig och min sträfvan.»
Under det han talade så åt han alldeles sönder ett
stort kålblad, ty han hade god aptit och lät icke
funderingarne på det tillkommande på något sätt störa
begäret efter det goda som behöfdes för hans klumpiga
kropps välbefinnande; tvärtom – han åt dugtigt,
för att kunna växa upp till en örn, som är
bra stor i jemförelse med en fjärillarf.
Satt så en annan likadan på en nässla. »Här har jag»,
sade han, »nöjt mig med en ringa lott och lidit hela
mitt lif af den gemena nässlans taggar – det har
varit en pröfning och det kan ej slå felt att jag,
när jag förvandlas, blir en näktergal, ty de sjunga
så vackert och åtnjuta så stort anseende.»
En annan,
som fått sin afundsvärda plats på en vinbärsbuske,
tyckte att han hade det närvarande så bra, att han
icke önskade något bättre, utan i högsta grad fruktade
att nödgas lägga sig och sofva som puppa. »Ingen kan
veta hvad man blir af», sade han, »man påstår att vi
skola komma att flyga; men kanske man också blir bara
en daggmask eller en eländig myra. Bäst det som är;
ty då vet man hur man har det – och vinbärslöf är en
smaklig föda. Jag är alldeles nöjd och har aldrig
begärt någon förbättring.»
En enda af dem alla anade rätta sammanhanget. Larfven
hade många gånger, liksom i en dröm, sett en azurblå
fjäril för några ögonblick sätta sig på samma blad,
fläkta svalka med sina vingar och så sväfva ut igen,
fjerran bort och längre än den stackars larfven kunde
se; men det var något som kändes alldeles som om de
skulle varit slägt, varit gamla vänner och att de en
gång skulle flyga tillsammans.
Men en tid derefter lågo alla dessa i sin beklädnad
och slumrade. Solen sken, skyarne tågade öfver himlen
och tiderna rullade undan utan att de märkte det.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:24:12 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1866/0274.html
