Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Något till naturläkarekonsten
- Naturanlag. Skizz, hämtad ur en gammal jurists papper, af Onkel Adam.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och brusande ljud i örat, en syrlig och saltaktig
smak i munnen, på den positiva sidan en svagt
smärtande känsla af utvidgning, på den negativa af
sammandragning. Under en längre stund upprepade,
framkallade dessa elektriska stötar starkt
illamående. Menniskor och djur, som nyligen blifvit
döda, behöfde man blott sätta i förbindelse med
apparaten, för att framkalla starka ryckningar i
nerverna, till och med andedrag. Motivet för dessa
organiska rörelser var en stegrad värme, och på
grund af denna erfarenhet inrättade man omsider
elektriska bad och elektriska sängar, i det man från
ändamålsenligt anbragta batterier förde ledningar
till badkaren och sängarna, hvarigenom man vid
reumatiska sjukdomar, förlamningar o. s. v. åstadkom
förträffliga verkningar.
Bland de många utmärkta inrättningar, som nyare tiden
skapat för botandet af våra kroppsliga lidanden,
intager, utan gensägelse, den af doktor Steinbacher
i München anlagda, så kallade i>»Naturheilanstalt»</i>
ett ganska framstående rum. Utom den efter vår
tids fordringar med all möjlig komfort försedda
vattenkuranstalten, innehåller denna inrättning
också en så kallad »elektro-galvanisk salong». Vi
inträda i ett rum, hvars arkitektur och inredning står
i fullkomlig öfverensstämmelse med dess ändamål. Alla
nödiga och ändamålsenliga maskiner och apparater,
som den elektro-galvaniska behandlingen erfordrar,
stå här de sjuka till buds. Den galvaniska apparaten
innehåller 100 elementer och möjliggör sålunda hvarje
slags behandling, så väl i salongen, som äfven i
de särskilta rummen, hvilka genom ledningar stå i
förbindelse med den förra.
I förgrunden står den af doktor Horn konstruerade
elektricitetsmaskinen med skilda poler,
genom hvilka den för sina välgörande verkningar
värderade ozonen kan inandas. Vår illustration
visar i midten af salongen en på divanen liggande
patient, på hvilken, i närvaro af läkarne och
dessas biträden, en galvano-kaustisk operation
användes. Inrättningens storlek och den tillräckliga
betjeningen göra det möjligt, att äfven i salongen
samtidigt behandla flera sjuka.
Kursalen, är elegant och rymlig. Den innehåller
allt, som erfordras för musikaliska och
litterära underhållningar samt andra passande
förströelser. I förgrunden finnes apparater för
sjukgymnastik, hvilka användas under uppsigt af
en för detta ändamål engagerad sakkunnig person.
I öfra våningen af institutet finnes en rad af
sjukrum, lika praktiskt som elegant inredda, dock med
rangskilnad, så att den största komfort tillkommer
den, som betalar mest.
Fyratio till femtio kurgäster finna tillräcklig
plats uti de i beredskap hållna rummen och njuta den
förmånen, att hvarje tid på dygnet kunna tillkalla
läkaren, som bor på stället.
Icke blott våren, utan äfven sommaren, hösten och
vintern egna sig för kurens användning, så att
inrättningen besökes året igenom, ehuru nödvändiga
afvikelser i behandling och diet förekomma under den
kallare årstiden.
Vissa sjukdomar, t. ex. plethora abdominalis,
hemorroider, habituel förstoppning, gikt och
reumatism, lära för öfrigt vid denna anstalt lättare
botas under vintertiden, än under sommaren.
*
<b>Naturanlag.<b>
Skizz, hämtad ur en gammal jurists papper,
af Onkel Adam.
Besök i en prestgård.
Det var då en välsignad tupp att gala! sade jag
vid mig sjelf, då jag slog upp ögonen och såg mitt rum
ljust och gladt, fastän den blårandiga, hemväfda
rullgardinen var nedsläppt. Jag, ett stackars
stadsbarn, som bodde tre trappor upp med fönstret mot
norr, hade blifvit bjuden till en gammal farbror och
prost på landet. Jag vaknade nu första gången i det
så kallade gästrummet, hvars fönster låg mot öster. De
der landtborna unna ej en stadsbo någon morgonslummer,
derföre ligga »gästrummen» mot öster, och så ligger
hönsgården i närheten, på det att den kära »gästen»
skall få fägna sig åt det första hanegället och alla
de följande, ty farbrors tuppar gala »mång’ resor».
»När du är på landet, bör du passa på och gå tidigt
upp», hade farbror sagt om qvällen; »morgonstund har
gull i mund». Det der ordspråket hade jag hört förr;
men då jag en eller annan gång der inne i staden
på morgonqvisten öppnade mitt gafvelfönster,
så gick der en gammal trashank och sopade i
rännstenen och för öfrigt ingen lefvande varelse,
utom en katt i någon vindsglugg. Här åter
golo tupparne och qväkade ankorna, att ej tala
om bandhunden, som skällde, och svalorna, som
sqvattrade på takåsen. Det föreföll mig alldeles som
om en naturalhistoria med gravyrer uti plötsligen
fått lif och börjat profetera i olika tungomål.
Men klockan var knappt sex – jag ville visa, att
jag var morgonvaken, klädde mig och gick in.
»Hvar är farbror?»
»Jo, prosten gick ut åt ägorna klockan half fem
och kommer väl hem half sju, ty då drickes kaffe»,
sade hushållerskan, ett äldre fruntimmer, bränd af
spiselden, rynkad af år och med en min, som förrådde,
att hon var van att herrska.
Farbror var nämligen enkeman och hade inga barn,
så att en eller annan gäst icke hade något sällskap
eller något annat nöje, än att på morgnarne gå i
daggigt gräs, och om qvällarne känna i knäna en viss
trötthet, förorsakad af det beständiga klifvandet
öfver gärdesgårdar; ty om man der vill »promenera»,
så måste man hafva öfning i konsten att klifva.
Farbror hade nämligen varit mycket sparsam på
grindar och mycket liberal med gärdesgårdsstumpar,
Mitt första försök lärde mig, att man på landet –
i den gudomliga naturens sköte – kan rent af matta ut
sig; ty jag skulle, bevars! söka upp farbror, och
visades af en till öster, af en annan till vester,
söder och norr, men fann ej den kära farbror, som
slutligen sades hafva gått till stomhemmanet – det
vill säga en fjerdingsväg på andra sidan kyrkan.
Jag var alldeles perdu, då jag åter kom hem och fick
kaffe. Ja, det skall Gud veta, att farbror var en
patriot, som gjorde allt, att ej importen skulle gå
öfver exporten. Kaffet var kokadt på råg, som gumman
påstod vara så likt verkligt kaffe, att kaptenskan
på Elghult alltid drack två koppar. Der borta på
Elghult måtte de hafva druckit ärtkaffe, ty det
var ändå gemenare.
»Ja så! Du har då ändtligen kommit upp», sade farbror,
då han klockan sju kom tillbaka från sin lilla
morgonvandring.
»Jag var uppe klockan strax efter sex», skyndade jag
att svara, »och har sökt farbror öfverallt.»
»Ja så! och då hade jag varit ute i halfann’ timma»,
sade gubben och sörplade i sig rågdekokten. »Hvad
tycker du om kaffet?»
»Jo, jo, mycket bra!»
»Och ändå är det bara rågen, men Lisa har sitt
egna sätt att få smak på kaffet. Gif Alfred en kopp
till! Stackars pojken har gått och pallrat i skog och
mark – kan behöfva något till lifs.» Jag försäkrade,
att jag hade fått nog; men Lisa och farbror voro envisa,
och så fick jag mig en portion till.
»Det kan icke roa dig», sade gubben, »att gå med
mig i ägorna; men då du är ute på landet, så
skall du röra på dig. Dessutom så skref svägerskan,
mor din, att du behöfde rörelse och frisk luft, och
derföre bör du passa på. Jagt, si det är något, som
styrker muskler och nerver. Du kan väl skjuta?»
»Ja, något», sade jag sanningsenligt; ty jag hade
i Upsala exercerat beväring och då kan man skjuta,
naturligtvis.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:24:52 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1867/0278.html
