Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den japanska vinterastern - I mellandagarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sig, ställer man krukorna på ett frostfritt ställe,
dock icke varmt, samt vattnar blott så mycket, att
växten icke förtorkar. Tidigt på våren sättas krukorna
på ett ljust ställe, och när nattfrosterna upphört,
utplanteras astern å en solig plats i icke allt för
fet jord. Då växterna lätt blifva större, än som
för krukodling är förmånligt, gör man sticklingar
(sättqvistar) från Maj till Augusti eller afläggare
i Juli, hvilka alla lätt slå rötter, hvarefter de
inplanteras i icke allt för små krukor
med fet jord. Härpå ställer man dem några dagar
skuggigt, men derefter soligt och vattnar rikligt,
senare någon gång med gödande ämnen. Skulle
till slutet af Oktober blomningen ännu icke vara
fullständig, ställer man krukorna bakom ett fönster
eller i en hög drifbänkskast, i rummet likväl icke
nära kakelugnen, samt håller dem mycket fuktiga. Under
mildt höstväder blomma de gamla växterna under Oktober
månad på kalljord. (Illustrationen härtill återfinnes
sid. 20.)
I mellandagarne.
Julen är slut. Julgranen står i en vrå och fäller sina
barr; men hennes tjenstgöringstid är ej ännu
ute. Hon måste fram och lysa äfven nyårsafton;
ty så hafva barnen i sitt stora råd beslutat.
Öfver menniskorna har under julen sysslolöshetens ande
fått styrelsen. Man har intet arbete att sluta; till
och med j husmodren har allt så förutbestämdt, att hon
ej ens behöfver ordinera maten; barnen hafva gifvit
och fått sina julklappar – allt är undanstökadt;
och sedan – hvad lönar det sig att börja arbeta på –
»mellandagarne», ty nyårshelgen kommer genast och
afbryter det? Således just ingenting att göra annat
än att må väl och roa sig, så godt man kan. Qvällarne
äro långa, och familjen samlar sig omkring kaminen
i salen, der man tändt en treflig brasa, under det
snön yrar utanföre och gör vägarne ofarbara.
Hvad skola vi göra? Det är en underlig fråga, just
under en period, då man nära nog föresatt sig att
vara sysslolös. Hvad skola vi göra?
Inom familjen fanns (ty så brukas det) en gammal man,
som af småbarnen kallades farbror eller morbror, men
af de äldre, som kunde en smula franska, kallades
han onkel. Han var, på det hela, en mycket »god
och beskedlig» gammal herre, om han sjelf fick döma
om den saken. Det säkra var, att han kunde kallas
»oförarglig», och derför gick han i ordentligt
cirkulationsbruk inom den stora slägten och julade
än här, än der.
Sålunda satt han nu »i mellandagarne» vid salskaminen
och tittade rätt in i glödhögen, der han i fallaskan
såg åtskilliga figurer, som ingen mer än han såg. »Och
det vardt en tystnad på en half stund.»
»Det är tyst, när alla tiga», började han slutligen
– »viljen j höra en liten berättelse?» Svaret blef
ett allmänt ja.
Fågeln i kyrkan.
Liksom inbäddad mellan lindar, askar och lönnar
ligger Ödeslunda gamla kyrka. Kyrkvaktaren vred
nyckeln i det rostiga låset; reglarne gingo tillbaka,
och den lilla kyrkdörren öppnades långsamt. Det var
en gammal, vacker kyrka med sitt höga hvalf, sina
många prydnader och de små fönstren, genom hvilkas
solbrända rutor aftonsolen föll in och glindrade
på det gyllene korset öfver altaret. Jag är visst
ingen aristokrat, ty ingen enda droppa af adligt blod
flyter i mina ådror – jag är, som ni väl veten, så
ofrälse, man någonsin kan vara; men ändå tycker jag
om adliga vapen, dessa bjert målade sköldar, dessa
besynnerliga djur, växter och föremål, som trotsa all
förklaring. Jag har försökt att för mig sjelf göra
klart, hvarför jag så gerna bläddrar i en vapenbok
eller ser storståtliga sköldemärken pryda pelarne i
en gammal kyrka. Jag har kommit till det resultatet,
att det är fantasien, som gör, att jag tycker
om vapen, och liksom förnimmer, hvad de berätta,
alldeles som barnet, hvilket fullt och fast tror,
att en docka tänker och att en gronsiska sitter och
funderar, då hon helt enkelt håller på att somna. Ett
dylikt vapen i kyrkan med sin inskrift, för hvems
skull det än uppsattes, målar för mig hela mannen,
hela slägten. Jag tycker mig hafva känt dem allihop
– fantasien målar dem just sådana, jag vill hafva
dem, och jag bryr mig ej det allra minsta om den
historiska troheten. Jag lägger mig icke i, om »salig
öfverstelöjtnanten och riddaren»
såg så eller så ut, om han varit ett lejon eller
ett kräk, om han varit älskad eller hatad. Jag vill,
att han skulle hafva haft en hjeltes skick – mörka,
strålande ögon, någonting djerft, trotsigt och ändå
bottenärligt i hela sitt uppträdande – och sådan
blir han; ty det blir min sak att skaffa mig trefligt
sällskap från det förflutna.
Detta allt, förstån j, är inledningen; ty huru
skulle jag kunna uppbära den äran att vara en onkel
i familjen, om jag ej bevisade mig dertill värdig
genom vackra reflexioner och en snygg inledning,
som är det samma som förstugan? Är det putsadt och
fint der, så är det likaledes i salongen.
Ödeslunda kyrka har många grefliga, friherrliga och
adliga sköldar på väggar och pelare, och ett par
prestfamiljer, der far och mor knäfalla i midten och
barnen sedan »tripp, trapp, trull» formera gruppen
åt sidorna, som det brukades på sextonhundratalet.
Jag gick omkring i den vackra kyrkan från vapen
till vapen, från sten till sten och läste de
ömsom långa, ömsom korta inskrifterna – dessa
orlofssedlar, som »tacksamma barn» vanligen bestå
sina föräldrar. Efterverlden får tro, hvad den vill;
men jag tar allt för kontant. Hvarför skulle man
ljuga i kyrkan? Jag vet ingen orsak. J veten, att
vapensköldarne omgifvas af rika löfverk, gröna, blå,
röda, allt som heraldiken föreskrifver.
Jag stod och läste en lång inskrift – plötsligen
surrade en liten fågel ut från vapnet, der den suttit
i det stela löfverket. Stackars fågel! huru länge
hade han varit i kyrkan?
Kyrkvaktaren visste ingenting; men det händer, sade
han, ofta, att fåglar komma dit in; men ut kom ingen
lefvande, äfven om man öppnade fönster; ty fågeln
sväfvade under hvalfvet – han trodde, att han blott
behöfde höja sig från stoftets verld, för att fritt
sväfva mot himmelen; han bedrog sig – stoftets verld
slutade med ett hvalf, som ej genomsläppte en stråle
af ljus. Stackars fågel! Han begrep icke att flyga
längre ned, för att hitta ut ur labyrinten. Han
flaxade i många dagar mellan vapensköldarne och
de dunkla, slutna fönstren; han hittade aldrig ut;
men en söndagsmorgon låg han död, vid korsets fot.
Sången slut och lifvet slut! men han sof godt,
den lilla hämplingen, i kyrkan, der han fick hvila
närmast altaret.
Det der är en mycket enkel och vanlig historia;
men jag har aldrig kunnat glömma den lilla fågeln,
som flög »vilse» i kyrkan, från krona till krona,
från vapen till vapen, utan att någonsin hitta ut i
det fria.
Längre var inte den historien; men jag vill berätta
er en helt annan.
»Säg mig, kära bror!» sade prosten Wirrman till mig
en afton, då vi nyss slutat vårt lilla brädspel och
»för motions skull» gingo fram och åter i salen på
Ödeslunda prestgård – »säg nu, har du någonsin sett
ett mera barnsligt och skönt leende, än hos den
der flickan – hon der till venster om vår Emma?»
Jag vände mig om och betraktade det sköna barnet,
som jag hittills ej bemärkt, då hon liksom gömt sig
bland de andra flickorna. Hon smålog och blickade sin
sidokamrat in i ögonen, så glädtigt, men tillika så
ärligt och sant, att man ovilkorligen kom att tänka
på en engel.
»Hon är förtjusande», blef mitt svar, och jag hade
svårt att slita blicken från den vänliga gestalten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
