Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Svarta Jane. Ett äfventyr från Gustaf III:s finska krig, af Axel S-g (Forts.)
- Ett namn och en firma. Skiss af Onkel Adam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
då Paul förvånad blickade upp, såg han Janes sköna
drag och hennes ömma, deltagande blickar.
»Du här, Jane, och i denna drägt,» utropade kaptenen
och tryckte varmt den modiga flickans hand.
»Ja, min Paul, jag är här, för att dö med dig.»
Och hon tryckte en innerlig kyss på hans läppar,
från hvilka lifvets färg redan började flykta.
Ett vildt hurrarop, som skållade från förskeppet,
tillkännagaf, att ryssarne äntrat skonerten, och
snart stormade deras skaror fram öfver däcket.
Då upptog Jane den brinnande luntan, som Pauls domnade
hand släppt, och slungade den med stadig hand ned
i krutdurken.
Sedan sjönk hon ned vid Pauls sida och, sluten
till hans bröst, hade hon knappt hört hans sakta
framhviskade: »Tack, min Jane», förrän skeppet
våldsamt skakades och ögonblicket derpå med ett
väldigt dån sprang i luften, med vän och fiende.
Matrosen Jan var den enda af »Falkens» besättning,
som, ehuru stympad, öfverlefde skeppets förstöring,
för att för efterkommande förtälja Svarta Janes
modiga bragd.
*
Ett namn och en firma.
Skiss af Onkel Adam.
Den siste af namnet.
Tiden har det med sig, att en gammal man nästan
ovilkorligen, då han vill berätta en historia, måste
börja med: »För många Herrans år sedan.»
Alla dessa äro små taflor, fästade på minnets
fotografiskifva, då den ännu var våt – med tiden
torkar ytan och der blifva inga bilder mera qvar,
och då har man intet att taga till annat än detta
allt, som för »många Herrans år sedan» med sina
hjerta dagrar och djupa skuggor afspeglades mot
glaset. Lyckligt dock, när man framställer menniskor,
att skilnaden mellan förr och nu är obetydligare,
än man i allmänhet föreställer sig. Våra fäder voro
hvarken bättre eller sämre än vi – samma dygder,
samma fel, samma kraft och samma svagheter hade de
som vi, och hafva vi som de. Det enda, som möjligen
skiljer tvenne olika tiders karakterer från hvarandra,
är på sin höjd – kostymen. Man kläder om sig under
mellanakterna. Det gör således icke just så mycket,
om man måste börja med detta eviga: »Jag minnes –
för många Herrans år sedan» m. m., som alltid sväfvar
på den gamles läppar och som förefaller de unga
så löjligt.
För många Herrans år sedan låg der på Kungsholmen,
qvarteret Bergsklippan, ett litet tvåvåningshus,
som, i hänseende till storlek och yttre egenskaper,
hade en omisskännelig likhet med det heliga Kaaba
i Mecka, sådant man får se det i träsnitt – en kub,
som låg på ett berg, på »bergsklippan», omgifven af
en temmeligen stor trädgård, som ut mot »den stora,
vida verlden» begränsades af ett rödmåladt, temmeligen
förfallet plank.
Näst derinvid låg en något mindre täppa, som hyrdes af
en madam, hvilken i en liten byggnad höll spisning för
snusfabrikör Helins och herr Samuel Owens arbetare.
I det ena öfverrummet i Kaaba (våningen innehöll en
liten förstuga och två små rum, som tittade åt olika
håll) bodde den tiden författaren af dessa rader. Han
har sedan sökt efter huset och trädgården – allt
är borta. Der resa sig nu mera stolta byggnader;
men grönsiskor och hämplingar hafva intet träd att
sitta i – sången har måst tystna för nyttan, de små
fåglarne, som Vår Herre gaf hus och hem, ersättas nu
af hyresgäster, från vinden ända ned i källarvåningen.
Det var om sommaren »för många» – nåh ja, det
var en sommar, och ett tält stod uppspändt i den
närbelägna täppan, der två ynglingar, som behöfde
spara, ackorderat sig till middagarne för ett pris,
som jag ej vill omtala, emedan en dylik måltid för så
godt pris, under nu varande konjunkturer, icke skulle
mätta en sparf. Men den tiden var den god, väl lagad
och förträfflig, åtminstone för folk med aptit.
Vår krögerska gjorde riktiga underverk i matlagning åt
sina »herrar i tältet», de enda »herrar», som profvade
hennes konst. Så mycket tiden tillät, förkortade hon
deras måltid med berättelser, både långa och många,
stående midt framför dem, med de fylliga, röda
armarne korslagda öfver bröstet och sjelf pionröd,
med purrigt, brunrödt hår, som vanligen pryddes af
ett svagt »anflog» af mjöl. Det var alltid grannarnes
historia, som dervidlag utlades och förklarades på
bästa sätt – om lyckliga tjenstflickor, som blifvit
förlofvade med någon »herre i verkena», eller någon
lycklig herre, som blifvit gift med en rik fabrikörs
dotter, o. s. v.
»Om herrarne bara titta en smula utom tältdörren,
skall jag visa dem, hvar en lustig karl bor.»
Vi tittade.
»Se herrarne tre fönster, fulla af blommor?»
»Ja.»
»I det der trevåningshuset, som ligger rätt ner
under våra fötter, åt Gamla Kungsholmsbro-sidan till?»
»Jaha.»
»Ja, nu se herrarne. Jo, der bor en lustig
karl, som heter Yxkull, och som kallar sig baron,
fastän man min, vindragaren, säger, att det är en
förb–d lögn, att någon baron i heter ’Yxkull’, ty det
har bokhållar Hörner hos Middelfart & Comp. sagt.
Hvad tycks? han låter kalla sig baron, stollen;
men Gudi lof och tack! nu bryr sig ingen om
grefvar och baroner, för si den ene är så god som
den andre, säger bokhållar Hörner, säger man min,
vindragaren. Nej – (en suck) i ingen kan nog
tacka Gud för, att man har ett ärligt namn och
är väl hållen bland menniskor – jaha! det är riktigt
att tacka Gud för, att man är väl hållen bland sina
’gelikar’ och bland andra. Det kan herrarne tro,
att, fastän min man är vindragare och jag håller
värdshus för Helins och Owens och annat simpelt
folk, så hvar styfver, som vi få in, gömma vi,
så att vår Berndt skall få ordentlig lärdom
– men så är Berndt också en krona till gosse,
fast han bara är tio år gammal, och herr Hörner –
bokhållaren hos Middelfart & Comp. – säger, att
vår Berndt skall bli grosshandlare med tiden eller
komma in i kommersekollegium – ha ha ha –
för herr Hörner är så rolig, han, och talar vid man
min som med en gammal vän och kamrat.»
Vår värdinna var, då hon började, mycket ordrik,
och berättade helst om sig sjelf, sin man,
vindragaren, och sin gosse Berndt – skolgossen.
Vi hade sålunda småningom fått veta, att madamen
sjelf, i sin ungdom, haft ett »vackert skinn»,
så att Löfgren (vindragaren) blifvit »alldeles
galen» af kärlek och hotat att hoppa i Brunnsviken,
om hon öfvergaf honom – och vidare, att Löfgren
var en man att leta efter, from och beskedlig,
bara stygga menniskor kunde låta bli att förleda
honom att dricka för mycket, i hvilket fall
Löfgren var oresonlig och riktigt våldsam, hvilket
dock ej tycktes särdeles oroa madamen, som tryggt
kunde lita på sina tjocka armar.
För öfrigt lefde de som ett par turturdufvor i deras
dufslaf i qvarteret Bergsklippan, ofvanom Kungsholms
kyrka.
Emedlertid hade jag med nästan ofrånvända blickar
betraktat tre fönster i det stora huset, innanför
hvilka jag såg liksom ett galler af olikfärgade
pelargonier – en sorts blommor, som då voro moderna
och nog blifva det en gång till, sedan man ledsnat
vid cactéer och kinesiskt stela camellier.
Madam Löfgren hade kallat ägaren af dessa blommor för
1 »stollen» – den der baronen-»stollen» Yxkull; men
just detta i fästade min uppmärksamhet på mannen. Jag
hade redan då så många gånger hört, huru praktiskt
folk, särdeles de mera bornerade, kallade en hvar,
som i kultur stod öfver dem, för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:26:12 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1869/0097.html
