Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Waxholm och dess grannskap. Gamla och nya minnen, upptecknade af Frans Hedberg. 1. - Våra folknöjen. (Parallel af Onkel Adam.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
har ångbåten just nu gjort; det är i Kodjupet,
sedan den gått öfver det gamla "Trollehafvet" eller
"Trälhafvet", som det nu mera kallas; – är den
resande riktigt vaken och mån om att se sig omkring,
så har han kunnat uppfatta en skymt af det vackra
Margretelund och strax till venster om detta det
gamla Tuna, der Gustaf Trolle, den stolte bispen,
residerade; – och när svängningen väl är gjord, ser
den resande midt framför sig en väldig stenmassa,
ur hvars midt uppstiger ett fyrkantigt torn, på hvars
spets den blågula, tretungade flaggan vajar.
Den stenmassan är den mycket omtalade Waxholms
fästning, hvars historia jag nu i korthet vill
berätta. Den går långt tillbaka i tiden, ända till
Gustaf Wasas dagar. Den store Wasa-kungen hade från
sin ungdom ett bittert minne utaf hvad en obefästad
skärgård ville säga. Han hade icke glömt, huru han
som yngling, tillika med andra herrar, blef af Sturen
sänd som gisslan till konung Kristian, hvars flotta
då låg vid ingången till Skurusundet, hvarför stället
ännu i dag kallas Kungshamn, – och huru han derifrån,
tillika med de öfriga, bortfördes i fångenskap till
Danmark. Kanske var det just då, vid seglingen på
det danska skeppet, som hans blick fäste sig vid
det lilla stengrundet midt i farvattnet, mellan
Waxön och Rindön, och som han fattade den tanken,
att der skulle ett blockhus kunna göra nytta för den
uppväxande konungastaden.
Återkommen från sin fångenskap och sedan han räddat
det betryckta fäderneslandet ur det utländska oket,
anlade han, 1549, det blockhus, hvarom han, vid
afseglingen till fångenskapen, drömde. Han lät bygga
det starkt nog, för att kunna uppehålla fiendtliga
kryssare och under tiden gifva staden sjelf rådrum
att tänka på sitt försvar; ty det var säkert aldrig
hans mening, att Stockholm skulle sitta i lugnet med
armarne i kors och se på, huru Waxholm försvarade det;
– Waxholm skulle snarare vara en liten anhalts-station
för fienden, medan hufvudstaden gjorde sig redo att
taga honom emot med varma serveter.
Under de något öfver trenne sekler, som sedan
dess förgått, har visserligen icke något, mot en
fiende riktadt, skarpt skott aflossats från Waxholms
fästning, men det gamla blockhuset har icke varit utan
nytta för det. Sådan respekt har denna fästning haft
med sig, att under alla de sjökrig, som Sverige fört,
sedan den anlades, ingen enda fiendtlig kryssare vågat
sig upp under dess eldgap. Och Sverige har på dessa
trehundra år icke alltid varit obestridd herrskare på
Östersjöns vatten. Det fanns tider, då de holländska,
hanseatiska och danska flottorna huserade der som
riktiga busar; det kom andra tider, då ryssarne,
stängda ifrån sjön i trehundrade år, slutade med att
få fotfäste vid dess stränder; – men aldrig, icke ens
vid de grymma härjningarne af svenska kusterna 1719,
vågade sig de mordbrännande moskoviterna så långt
upp som till Waxholm, – och har icke då det gamla
blockhuset uppfyllt sin sändning? Vore det icke
vardt ett bättre öde, än att oupphörligt hånas och
förlöjligas af dem, hvilkas fäder det försvarat?
Gustaf Wasas gamla blockhus qvarstod i form af ett
väldigt, rundt torn ända in på fyratiotalet, då det
så småningom
lemnade rum för den nu varande fästningsbyggnaden
med sitt fyrkantiga torn och sina utspringande
sidopartier. I allra sednaste tider hafva uppförts
tvenne pansarbatterier nedanför fästningen, och en
stor jordvall, äfven ämnad att beklädas med pansar,
har uppkastats på den sida, som är närmast det så
kallade Bomhålet, det vill säga, det smala farvattnet
mellan fästningen och staden. Och sedan det blir
färdigt, måtte väl Waxholms fästning få vara i fred
för sårande tillmälen från landsmän och för närgångna
visiter af fiender och främlingar.
Den, som egentligen börjat stormlöpningen emot
Waxholms fästning, påstås hafva varit den bekante
Charles Napier, som, då han 1854 låg med en del
af engelska flottan i Trälhafvet, påstås hafva
yttrat, att han derifrån skulle åtaga sig, att på
en halftimma skjuta ned hela skräpet. Från och med
den stunden var det slut med det stackars Waxholms
reputation. Napier var den tiden en auktoritet, och
vi svenskar äro kända för vår auktoritetstro. Äfven
sedan Napiers segernimbus var försvunnen, qvarstod
likväl hans hånfulla yttrande om fästningen. Med en
uppriktighet, som under kritiska tider, lik denna
och den närmast förflutna, torde sakna sitt motstycke
i något annat land, hafva regering, representation,
tidningspress och allmän opinion skyndat att inför det
uppmärksamma utlandet omtala, att Stockholm försvaras
af en fästning, som duger till ingenting. I stället
för att inför den yttre verlden omgifva sitt värn
med ointaglighetens hela lysande gloria – hvilket
bestämdt icke skulle försummats i något annat än
vårt godmodiga land – och under tiden söka att låta
gagnet komma i öfverensstämmelse med namnet, hafva vi
högt och oupphörligt omtalat, att vi kastat bort våra
millioner och att fästningen är till den grad klen,
att dess murar icke ens kunna tåla vid skakningen af
dess egna skott, mycket mindre verkningarne af andras.
Men vi skulle ju tala om Waxholms historia. Den går
ända in i de nyaste tiderna. Waxholm har haft sina
statsfångar, äfven det, och den siste och märkligaste
af dem alla var Magnus Jacob Krusenstolpe, som der
tillbragte de trenne år mellan 1838-41, under hvilka
han uppbars af en popularitet, som också gjort sitt
till att bringa fästningen i vanrykte. Man kunde
aldrig förlåta Waxholm, att det bakom sina vallar
hade fängslat en ande, som man då för tiden ansåg för
det svenska samhällets Prometeus – eldbringaren,
den utlofvade pånyttfödaren, af kunglig hämd
fastsmidd vid sin klippa, derifrån utslungande sitt
"Excellentissime" med en penna, så fin och spetsig,
att dess make väl sällan funnits i vårt land. Nu
finns det inga statsfångar mera på Waxholm, och icke
heller annorstädes i vårt land; ty de stackars
"ansvaringar", som för närvarande gästa "Långholmens"
trånga celler, vill man väl ändå icke på fullt allvar
göra dertill; statsfånge kan endast den kallas, som
bär ansvar för egna handlingar, icke den, som låter
köpa sig att ansvara för andras. Nu för tiden ser
man hela karavaner af "sommarnöjande" damer vallfärda
till fästningen, der de på det artigaste mottagas af
de glada martis-sönerna, som hafva rykte om sig att
vara charmanta
värdar, äfven om de sitta på fästning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
